tisdag 31 mars 2015

Discodusch

Gårdagen ja… den innehöll en del. För Turbos del var det förstås först skola. Bytet av assistent denna veckan har smält in hos honom nu, så nu var det helt ok. Jag tror att skolan avlöpt bra iaf och han var go och gla när han kom hem. Han behövde in och landa en liten stund, för sen var det dags för Kent att komma och assistera under några timmar. Och denna gången hade han en ny kille med sig som ska slussas in och ta över Kents tider (som egentligen var Timmys - hänger ni med...).

Turbo har träffat den nya killen (som jag kommer att kalla Erik här på bloggen) en gång tidigare, men det var ett tag sen nu så de fick nog börja från noll igen. Tanken är att Kent ska slussa in honom på bredvidgångar så han lär känna Turbo och kan ta över sen.  Jag och mannen höll oss förstås borta igår och när vi kom hem mot slutet av deras pass, så var Turbo lugn och fin. Det tyder på att det funkat bra! Vi tror på det här!

Oswald i regnet

Under tiden som huset var ”fullt” av assistenter, tog jag och mannen en utflykt. Vi åkte in till stan och handlade en del som behövs i ett försök att underlätta lite för oss i vardagen. Och allt har med Turbos diagnoser att göra.

Bl a köpte vi ett duschmunstycke. Bergfrun pratade mycket på utbildningen vi var på för nån vecka sen, om hur de gjort med sin son som heller inte ville duscha. Ett duschmunstycke som har belysning i sig och som ändrar färg beroende på temperatur. Hos dem funkade det och det blev inget problem att få in barnet/ungdomen i duschen sen. Kan man hoppas på att vi ska ha samma tur?? Vi ska prova ikväll….



Vi inhandlade också de där roliga bollarna jag visade bild på igår och som jag ska försöka få till på något vis i kampen mot Turbos utbrott. Även detta är ett resultat från utbildningen på assistansbolaget, i kombination med något som inträffade under ett utbrott häromdagen med Turbo. Jag ska bara klura vidare på upplägget, men det är snart dags att använda oss av dem…



Ja, men det får bli allt för idag! På återseende med rapport om hur det gick med bl a duschningen....
Kram till er alla ♥

måndag 30 mars 2015

Med risk....

... för att bli lynchad här idag... så blir det inte bättre än så här:



Jag ler bara jag ser de där bollarna ;)

Det har varit mycket idag så nu är jag trött, men jag avslutade dagen med ett försök till något slag av ritprat med Turbo. Jag var ute efter en speciell sak till ett möte senare i veckan och jag lyckades väl "så där". Fick lite oväntade svar.... faktiskt....



Nä, nu sover vi på det här! Godnattkram till er alla ♥

söndag 29 mars 2015

Att välja att inte backa

En minst sagt ovanlig lördagkväll blev det hemma hos oss igår. Det har aldrig hänt tidigare att det fått ett sådant slut.
Veckan har ju varit labil, som ni vet, men vi har med nöd och näppe klarat oss från utbrott, men igår kväll kom det. Orsaken var en liten detalj som Turbo hakade upp sig på. Han tyckte vi hade missat att berätta för honom hur lördagskvällen skulle se ut och därför skulle vi inte göra det vi brukar göra. Det gällde alltså en sak som inträffar varje lördagskväll. Här kände jag att det var dags att markera! Jag backade inte och jag hade ju fått extra energi under förmiddagen att ta av! Hade vi backat så hade vi tagit livet till en ny nivå, och det skulle bli ohållbart. Här gällde det förstås att använda fingertoppskänslan.



Jag drev igenom det som var tänkt, mjukt och lågaffektivt. Mannen gick åt sidan och höll sig i ett annat rum. I såna här lägen är det bäst att den som bestämt sig för att ta en "konflikt" får göra det efter sitt eget huvud, annars kan det lätt bli fel. Och det fanns inget läge för mig att förklara för mannen hur jag tänkte.

Efter ca en timmes intensivt lågaffektivt bemötande, satt jag och Turbo till slut och tittade på en film tillsammans och humöret vände uppåt igen för honom. Härligt! Och jag kände mig nöjd med att "inte-backa" ändå avlöpt så pass bra som det gjorde, trots det inledande utbrottet.
Mannen satt i ett annat rum och tittade på samma film (i iPaden och med lurar), men låg tjugo minuter efter. Det där tyckte nog Turbo var lite spännande. När vi var klara så visste mannen fortfarande inte hur det gick i filmen - vem som var den skyldige.... ;)


Idag är jag glad för att jag genomförde gårdagskvällen som jag gjorde. Ibland måste man sätta ner foten och markera, men ändå på ett resonligt och mjukt sätt.

I morse var jag uppe och i ordning och skulle precis ge mig iväg hemifrån när Turbo vaknade. Vi träffades kanske en kvart innan jag lämnade hemmet och då var det hyfsat lugnt. Mannen slapp låsa in sig på toa, haha ;) Jag drog iväg till jobbet så mannen fick fixa morgonproceduren m m  på egen hand - lugnast så!

Jag var hemma ett par timmar vid lunchen sen, men åkte iväg några timmar till för att umgås med lite vänner. Så jag har inte varit hemma så mycket idag, men dagen här hemma har avlöpt lugnt och städat.
I morgon ska jag ut och jaga lite grejer på eftermiddagen. Och jag har fått ännu mera tips angående bollar i skumplast. Spännande!
En spännande dag väntar också Turbo i morgon....

Kram och godnattens på er alla ♥

lördag 28 mars 2015

Uteblivna lärdomar

En del av lärdomarna från utbildningen som vi var på på assistansbolaget i början på veckan, skulle vi tillämpa på direkten, hade vi tänkt. Tyvärr blev veckan inte så bra för Turbo och därför ville jag inte förbereda honom för ytterligare en ny grej som vi tänker införa på helgerna. Ingen stor grej, men ändock en förändring för honom så vi sparar den till nästa hemmahelg.
Däremot tillämpade mannen den där inlåsningen på toaletten, för den behöver ingen förberedelse....
Jag kom på mig själv med att ogilla helgmornar! Usch, de funkar inte om inte en av oss avviker redan från början. Men det har man inte alltid lust med. :( Vid halv tio skulle jag åka iväg och det visste Turbo. Jag skulle träffa en vän och vara borta några timmar från hemmet. Men det är så stökigt och stirrigt innan Turbo landar i dagen. Samtidigt är det ändå skönt att ha fått en förklaring till den där 3-åringsnivån som vi dras med bl a på helgdagsmornar då vi är hemma alla tre. En treåring i en tvåmeterskropp och ca 90 kg - det blir inte alltid så bra....
Nej, nu ska jag sluta gnälla! Vi ska försöka tillämpa det vi lärde oss så får vi se hur mycket bättre det kan bli. Jag kom iväg iaf och hade några trevliga timmar med vännen. Efter det fick mannen åka iväg nån timme också. Jag fick tydligen sån energi av mina timmar utanför hemmet så när mannen kom hem skrubbade jag av den ena verandans möbler.
Inte nog med det, jag putsade alla fönster på nedervåningen också! Härligt att få det gjort. Det började bli svårt att fota genom fönstren eftersom kameran bara ville fokusera på smutsen och inte på det som jag ville fota en bit utanför fönstret. ;)
Tankarna från dagen då vi var på utbildning cirkulerar fortfarande i mitt huvud och tankarna gäller ofta assistenter.... Är sååå sugen på att omedelbart kasta in en av dem här, en som Turbo aldrig har träffat... Kanske måste jag sansa mig, men jag är väldigt sugen på det och mannen är helt överens i min åsikt. Frågan är om assistansbolaget håller med.... Och hur ska vi få till tiderna när mannen och jag inte kan vara hemma samtidigt som vi har utomstående assistenter här...?? Lite att grubbla på!
Ha nu en mysig lördagskväll därute! Kram på er! <3

fredag 27 mars 2015

Tack för bra jobb, killar!

En stor eloge ger jag idag till två personalkillar - korttids-Tom och assistent Kent! Bra jobbat idag! Men jag kommer till det sen, jag tar det från början....

Usch, det har blivit många snabba förändringar för Turbo nu och så även idag. Jag bävar lite för kvällen och räknar kallt med att det blir utbrott. Det känns som det skulle kunna rinna över snart.
Det började med att jag gav Turbo besked i onsdags morse om ett assistansbyte till nästa vecka. Suuurt!! Sen kom det olyckliga med instruktionsändring på en lektion i onsdags som störde hans tankebana, och som gjorde att ett stort utbrott låg en hårsmån bort. Efter det bar det iväg direkt till korttids.

Igår (torsd) satt oron fortfarande kvar efter lektionsfadäsen och därför uteblev lektioner igår. Turbo klarade inte lektion, sa han. I det läget går det inte att pressa honom, utan omgivningen får vackert backa.



Natten till idag sms:ar jag fram och tillbaka med assistent Timmy och till slut stod det klart att han inte skulle kunna komma till skolan och jobba med Turbo idag. Jag meddelade Tom på korttids där Turbo befann sig och Tom fick ta den smällen att delge Turbo den snabba förändringen efter väckning i morse. Här litar jag helt på Tom som varit en klippa på korttids under några år nu. Han klarar situationen även om den inte blir alltför rolig. Och visst, han hade fått det lite svettigt - men alla jobbpass ska kanske inte vara alltför enkla.... ;)

I stället för att åka taxi till skolan så fick jag hämta hem Turbo i morse. Någon skola blir det ju inte utan assistent.
Sen hade jag och mannen ett möte på jobbet som jag behövde vara med på senare under förmiddagen. Jag ringer Kent, som jag vet har ett späckat schema och redan är supertrött. Går det så går det.... fick lite dåligt samvete där... Men jodå, trots att han hade dubbeljobb idag och jobbar hela helgen, så kom han ett par timmar på fm så jag fick åka till det där mötet. En stor eloge för den uppoffringen!! Kent har ju en massa mil att åka hit till oss.
Återigen blev det en hastig förändring för Turbo - först besked om ingen skola, sen besked om att Kent kastas in här helt plötsligt! Även där litar jag på personalen - Kent fixar det mesta även om det ibland blir extra tufft!



Men nu får vi nog gå lite på tå resten av dagen. Det vore konstigt om det inte blir något utbrott efter de här senaste dagarnas alla plötsliga förändringar. Hur mycket ska Turbo tåla?? Men nu är det helg och kraven kan sänkas och vi kan ta det så lugnt det bara går. Men åhh, vad jag önskar vi hade en hel dröse med personalkillar som Turbo kan acceptera att vi "kastar in" helt plötsligt, och han känner sig trygg. Ett önsketänkande.... men jag har ändå mina funderingar på någon mer möjlig.... Turbo har svårt med snabba förändringar, men det gäller då för assistenten att ha förmågan att hantera situationen. Ibland kan det ju bli nödläge så vi är tvungna att kasta in någon helt plötsligt.

Ha nu en riktigt go fredagskväll var ni än befinner er! Vi lägger på ett kol och försöker här med :) Kram på er ♥

torsdag 26 mars 2015

Störigt

Gårdagen blev väl inte riktigt enligt planerna, men så är det att leva i bokstavslandet. Eftersom Turbo skulle till korttids efter skolan igår så var jag tvungen att berätta om en förändring som kommer nästa vecka. Jag tyckte han behövde veta det så det inte skulle komma alltför plötsligt senare. Det gällde ett byte av assistenter nästa vecka. Det är en sak som aldrig landar väl, men ibland är det ju tvunget. Så det blev lite oro i lägret sen, men han kom iaf iväg med taxin som han skulle.

Idag är jag rätt öm i armen efter gårdagens morgon. Det blev ju inget utbrott, men dock en stressad Turbo. Då blir han yvig och slagbenägen. Inget jag eg reflekterar över, men kan komma på mig själv efteråt med att... oj, vad ont jag har där!... Ja just ja, morgonen var lite stökig... Normal vardag, eller hur?!?



Under själva skoldagen höll det sen på att bli katastrof. Mitt under ett pågående arbete ändras instruktionerna och Turbo störs i sin tankebana. Som tur är går han undan, låser in sig på toa, och sms:ar mig. Endast tre ord får jag av honom och jag förstår direkt att nu är det allvarligt. Jag sms:ar Nisse och larmar att de får bryta lektionen, annars smäller det. Turbo lugnar sig efter ett idogt sms:ande mellan honom och mig, men jag får ändå hämta honom för att ta honom på en lugnande biltur sen.

Men phu... så skönt att vi slapp ett utbrott i skolan! Och Turbo fick beröm av mig i sms:en! Han förklarade sååå bra var problemet låg och varför han var arg. Det är ett stort framsteg av honom att det inte smäller det första det gör. Men min puls stiger när jag får ett kort sms och förstår att utbrottet bara är sekunder bort.
Det löste sig iaf och jag fick pratat och förklarat lite för Tobias som skulle jobba med Turbo på korttids sen.



Nu kommer jag in på utbildningen igen, som vi var på i tisdags på assistansbolaget.
En problematik vi har här hemma och som vi tog upp på utbildningen, förklarade handledaren orsaken till och det var så skönt att få en förklaring till varför Turbo gör som han gör i det specifika läget vi tog upp. I korthet så förklarade hon att Turbo befinner sig på en 3-årings nivå känslomässigt i just den situationen! Det är ju det jag varit inne på i vissa andra sammanhang också, han är inte mogen känslomässigt efter sin egen ålder.

Många tankar cirkulerar i huvudet efter den där utbildningsdagen både om själva utbildningen men också om assistenter som skulle kunna tänkas fungera med Turbo. Skulle sååå gärna vilja ha in ett par stycken av dem här i huset.... mm..... rena drömmen ihop med Turbo!

Nu får jag ta tag i lite mera strul här och bereder mig på en labil Turbo i morgon.... just nu är han på korttids.
Kram och godnattens ♥

onsdag 25 mars 2015

Utbildning med underbart gäng

Igår var jag trött i huvet när vi kom hem på seneftermiddagen. Jag och mannen hade varit på utbildning på assistansbolaget hela långa dagen. Det tog på krafterna för det gällde att vara koncentrerad alla timmarna. Handledaren engagerade oss emellanåt med det ena och det andra, bl a nåt grupparbete. Det gick alltså inte att somna, men det var så intressant så det hade man ändå ingen lust med. ;)

Det var en mycket duktig handledare! Jag tror alla var nöjda när dagen var slut. Alla fick vi vara med och berätta om egna personliga frågeställningar och/eller erfarenheter. Och alla tog vi med oss olika lärdomar hem. Hur såna här dagar avlöper, beror mycket på vilket gäng man hamnar i, men detta var ett glatt och trevligt gäng som alla hade något att tillföra så dagen blev mycket givande. Även om man inte kom på en exakt lösning på en viss problematik just där och då, så bär man med sig tankar att fundera på. När man funderar mer så kommer man på en annan vinkling av ämnet och får en tänkbar lösning. Efter gårdagen och ännu mer tänkande och funderande så söker jag nu ca 100 skumplastbollar i stl 5-8 cm för en billig penning. Har hittills hittat med andras hjälp såna som kostar 8:-/styck. Önskar gärna lite billigare.... Tips??



Men ett par, tre konkreta förslag till andra lösningar på viss problematik vi har här hemma, tar vi med oss och ska testa på direkten. Bl a ett dagsschema som komplement till 4-veckorsschemat. En annan sak var medicin tidigare på helgmornar och en annan var att mannen ska låsa in sig på toaletten emellanåt, haha :) Kanske får ni förklaring nån gång....

Ett underbart gäng var det iaf som deltog och det skrev jag om förra gången vi var på utbildningen också. Dessa assistenter går inte av för hackor! Det var så härligt att höra dem berätta hur de lyckas vända vissa problematiska situationer de stött på i arbetet. De visade verkligen på en mognad, en stor erfarenhet och en härlig inställning till sitt jobb. Nu var det lite variation på hur länge de jobbat som assistent. En del hade jobbat i många år medan ett par var ganska färska. Men jättekul att se att de nya har potential och de kommer säkert att utvecklas fint.



Haha, en av dessa duktiga assistenter tog genast en kölapp och vill gärna jobba med Turbo!! Kul, tycker jag! Han blev inte ens avskräckt av våra skräckhistorier vi berättade. ☺☺☺ Ett par av assistenterna som var närvarande, fastnade jag extra för med tanke på Turbo och kemi mellan dem. Vi får se vad som händer i framtiden, spännande är det!

Vi vill ju ta in fler assistenter, men det är svårt med tanke på att vi inte kan vara hemma samtidigt. Som det är nu måste vi ju fly fältet när någon annan jobbar med Turbo och det går ju inte att fly varje dag och varje kväll. Tänk om bostadsanpassningen kunde gå igenom snabbt och sen att det blir verkställt fortare än kvickt - helst igår. Vilken dröm det vore! Speciellt som vi vet att det finns fler duktiga och fantastiska assistenter till Turbo!
Vi drömmer vidare....!

Vad den här dagen har inneburit, tänker jag ta i nästa inlägg - den blev inte riktigt som tänkt....
Megakramen till er alla ♥


tisdag 24 mars 2015

Trött efter dagen

En innehållsrik dag har det varit idag. Och en lång sådan. Och intressant med speciellt ett extra positivt inslag. :) Jag måste samla ihop mig och mina tankar och ska sova på alla intryck från dagen, så återkommer jag sen.

Kram på er!

måndag 23 mars 2015

Rörd

Det blev ett långt inlägg här igår, men några rader ska jag pränta ner idag också. Tack för den respons jag fick på inlägget igår! Alltid lika roligt när ni läsare uppmärksammar det jag skriver!
Annette skrev i en kommentar och hoppas att vi har avlastning, och jag kan lugna dig med att det har vi. Både i form av korttids några dygn/månad och även i form av assistenter till sonen. Utan detta vet jag inte hur vi skulle hållit oss flytande...

Idag har Turbo varit trött. Det började nog vid lunchtid i skolan om jag förstått det rätt. Direkt när han kom hem sa han att han inte orkade med någon utomstående assistent hos sig. Så Nisse fick en ledig eftermiddag helt plötsligt. :) Så kan det vara ibland och Turbo sa senare att han verkligen behövde vila lite. Han var inte orolig på något sätt, så eftermiddagen har varit lugn och fin.



På seneftermiddagen tog jag sats och inledde ett lite allvarligare samtal med Turbo. Jag har laddat ett par dagar och behövde ta upp ett visst ämne med honom. Jag såg riktigt hur han mulnade och blev gravallvarlig, men med fingertoppskänsla så gick det att vända och vi hade ett fantastiskt samtal. Jag blev rörd av hur jag nådde honom så jag fick faktiskt torka en tår i ögonvrån. Det är sån underbar känsla när man når in och berör honom på det sättet - obeskrivligt! När vi pratat färdigt gav vi varann en kram och kände oss nöjda båda två, tror jag. Härligt!

Nu säger vi godnatt och sover och ser fram emot en ny spännande dag! Det blir nog en lång dag i morgon.... Kramen till er alla ♥

söndag 22 mars 2015

Djupa tankar... och svåra tankar...

Det här inlägget kommer att innehålla en hel del tankar och reflektioner som smugit sig på och som jag haft i min lilla hjärna. Vissa tankar är gamla och vissa är färska. Nu tänker jag försöka få ned dem på pränt. Vet inte hur jag ska börja, men det ger sig väl bara jag kommer igång.

Häromdagen när jag läste hos min goa vän Nina på hennes blogg, så slogs jag återigen vad lika men ändå olika våra barn är (trots liknande diagnoser) och vad det kan betyda för omgivningen. Det specifika tillfället handlade om att Sandra - som Ninas dotter heter - skulle börja i nya lokaler med daglig verksamhet. Detta jämställer jag med byte av lokaler som Turbo fått göra när det gäller korttids.

Sandra fick reda på bytet av lokaler precis när de var på väg dit för första gången! Så nära inpå kom nyheten till Sandra - och detta var med beräkning gjord för att hon inte ska bli orolig och stressa upp sig i förväntan av något nytt. Allt gick kanonbra!
I Turbos fall har vi behövt förbereda honom 1-2 månader innan. Jag har i god tid varit och fotat på nya stället, tapetserat väggen framför honom här hemma, med bilder på nya korttids. Allt för att det sakta ska sjunka in hos honom och han sakta ska få vänja sig vid en ny tanke.



Vid förrförra bytet av lokaler på korttids gjorde vi inte så, tror inte det var praktiskt möjligt då allt skedde snabbt eller om vi inte tänkte oss för tillräckligt (det här är en massa år sen). Så vi gick dit med honom för att titta på nya stället utan framförhållning. Och hur gick det då?? Jo, han fick utbrott i nya lägenheten och rev ner saker från väggarna.... ingen nytta hade vi av det besöket!

Detta belyser hur viktigt det är att man har ordentlig individkännedom och verkligen agerar efter det, när man som vuxen finns i dessa personers närhet och ska styra i vardagen, hemma som borta spelar ingen roll. Vad behöver just denna individen? Två personer med autism fungerar helt olika och kan ha helt olika behov.

Så, som sagt, man behöver lära känna individen på djupet och - inte minst - hämta lärdom från de som känner individen bäst.
Här har vi varit med om hiskeliga baksidor när anställda inte velat lära av oss - med rena rama katastrofen som följd. Och visst har vi väl alla som lever i bokstavslandet, varit med om perioder i livet då det inte fungerat därför att man inte velat lyssna till de som känner personen bäst?!



Nu till en ännu djupare sak....
Häromveckan gick jag förbi ett ställe som helt plötsligt påminde mig om en situation jag hade med min pappa och hur det faktiskt går att jämföra med en situation vi har med Turbo nu.
Min pappa finns inte längre i livet, tyvärr. Hans demenssjukdomar bröt ut samma år som Turbo föddes, skulle jag nog kunna säga. Det fick sitt rejäla utbrott i o m att min mamma dog det året.... Ja, Turbos första levnadsår var ganska tufft för oss med tanke på detta. Samtidigt var det nog Turbos födsel som höll mig uppe det året. Men iaf, det var inte det jag skulle behandla utan det var en helt annan tanke.

I o m att pappa blev dement och även nybliven änkling, ville jag ha honom närmare mig för att kunna se till hans behov. Det hör till saken att jag och mannen lämnade våra gamla hemtrakter för en massa år sen så jag hade alltså 45 mil till pappa. Jag diskuterade en ev flytt av pappa med en mycket duktig demenssköterska. Han AVRÅDDE mig från att göra det jag helst ville!! Skulle jag flytta på honom så riskerade vi att han skulle må ännu sämre i sin demens. Det ville jag naturligtvis inte riskera! Men sååå svårt det var!

Här fick jag verkligen lägga mina egna känslor åt sidan och lämna det där "standardtänket" bakom mig. Hur lätt är det att tänka utanför det som kanske betraktas som det normala? Inte helt lätt, kan jag påstå. Naturligtvis lät jag bli att flytta på min pappa. Jag svalde ner mina känslor och jag fick i stället åka som en skottspole fram och tillbaka dessa mil så ofta jag kunde i ett försök att göra det bästa för honom och hans mående.



Vad har då detta med Turbo att göra? Här kan jag dra en parallell till ett beslut som vi måste ta angående Turbo just nu, och det gäller skolan. Han går just nu ett tionde år i grundskolan och vår önskan är att han ska gå ett elfte år. Men det normala tänket är nog ändå att vilja pusha på och vilja att livet ska gå framåt i den takt det gör för "alla andra" i hans ålder, eller hur?

Här får vi alla inblandade återigen lägga våra egna känslor åt sidan och lämna "standardtänket" bakom oss. Genom fingertoppskänsla och individkännedom har vi kommit fram till att Turbo inte är mogen att börja en ny skola på annan ort. Det har bl a kommit fram genom det lilla han yttrat sig om situationen. Även erfarenhet från andra som upplevt liknande situation och liknande signaler som Turbo ger, har förstärkt oss i vårt beslut. Det gäller att se det där lilla som är så betydelsefullt. Men jag säger inte att det är lätt! Det krävs ofta flera års erfarenhet av Turbo för att kunna läsa av honom ordentligt, om man nu inte är ett unikum som har en otrolig fallenhet för att se det djupa i honom, vilket vi har sett hos ett par assistenter.



Innan jag slutar detta inlägg måste jag bara skriva några rader om fingertoppskänsla som är sååå viktig när det gäller Turbo. Detta är ett ämne som jag ibland funderar lite djupare på och hur det fungerar. Är det något som bara finns där hos vissa eller går det att träna upp, eller är det omöjligt för en del? Ja, säg det?! Men jag skulle kunna tänka mig att man skulle kunna likna det vid att ha bollkänsla. En del är födda med en otrolig bollkänsla och en del har inte mycket av den varan. Till viss del kan man träna upp det, men har man inte mycket till medfödd bollkänsla kan man säkert inte bli t ex fotbollsproffs. Skulle tro att det är något liknande med fingertoppskänsla när det gäller att läsa av en person med autism som inte visar mycket utåt.

Min son är, som jag förstått det, ganska svår att läsa av - men det går om man har tentaklerna ute och har känsla för det! Jag vet en personal som hade jobbat med Turbo i flera år som sa när h*n slutade att "Turbo är för mig en gåta!" H*n tyckte att Turbos utbrott kom som en blixt från klar himmel och alltså utan orsak. MEN, så är det aldrig! Han visar ALLTID små, små tecken när något är fel - det gäller bara att se dem, vilket inte är så lätt för ett otränat öga. Och vissa kanske aldrig lär sig, av olika orsaker, som kan bero på fallenhet eller vilja och intresse för jobbet eller annat.



Det gäller ju att vi i Turbos omgivning har den rätta fingertoppskänslan. Det gäller för oss att pusha honom till framsteg i lämplig takt. Att pusha när det är lämpligt och hålla tillbaka när det behövs, men ändå inte i onödan. Jag kom att tänka på ett tillfälle vi hade för några månader sen då en vän till familjen gick bort. När jag berättade det för Turbo så fick jag direkt känslan av att detta tog han hårt. På något sätt kände jag vibbningar i luften (fingertoppskänsla) och kände att det var läge att fråga om han ville med på begravningen. Jag kan inte sätta fingret på hur jag visste att det var lämpligt att fråga - känslan bara fanns där.

Han ville med, han kände att han just då skulle klara det, och han fullföljde sitt beslut! Hade jag inte frågat så hade han inte kunnat ta det steget som jag känner är ett steg i hans utveckling. Men det gäller att veta när man ska pusha och när man ska hålla tillbaka. Pushar man när han inte är mogen för det så blir det bakslag, och det kan bli rejäla sådana - det har vi sett för inte alltför länge sen.

Nu undrar jag om ni somnat vid det här laget?? Det blev alldeles för långt i ett och samma inlägg, men kände att jag behövde skriva av mig lite tankar som samlat sig. Nu har jag tömt hjärnan och kan fylla på med nya tankar... :)
Kram på er alla därute ♥

lördag 21 mars 2015

Ryggläge....

..... i stort sett hela dagen, har varit det som gällt för mannen idag. Han har hostat rejält inatt och hållt hela huset vaket, men inget att göra åt det. Jag hade gärna stoppat in öronproppar och försökt sova vidare, men jag kan inte skärma av mig på det sättet för Turbos skull. Jag var lite rädd för att det skulle komma ett utbrott där, så det gällde att vara alert!
Haha, mannen googlade på halsont och förkylning och fick fram att VILA är bästa botemedlet! Så bra, därför har han hållit sig i chack idag. :) Jag får nog googla fram lite vila när jag tycker han ska ta det lugnt. :)
Ett kort inlägg idag, men jag fortsätter fila på ett djupare inlägg som säkerligen blir längre.... Ha en fortsatt trevlig helg! Kram, kram!

fredag 20 mars 2015

Solförmörkelse och arbetsterapeut

Under gårdagen tankade jag en massa energi, och idag har det varit full fart. När jag fått iväg Turbo till skolan kom mannen hem från jobbet. Vi väntade hembesök från habiliteringen. Arbetsterapeuten var på ingång. Besöket gällde att vi kommer att ansöka om en viss bostadsanpassning och då behöver vi ett intyg från terapeuten. Vad det blir som vi ansöker om, tänker jag berätta sen när jag vet lite mer hur det blir och vad som går igenom. Men min tanke som jag hade från början, sågades av både mannen, assistansbolaget och assistenter! Här behövs det rejälare doningar och terapeuten förstod oss helt och hållet!! ☺ Vi får väl se vart det slutar....

Lagom till att arbetsterapeuten åkte ifrån oss, så var det dags för den omtalade solförmörkelsen. Så jag och mannen blev lätt försenade till jobbet. Vi var ju bara tvungna att vänta in den och försöka fota den så gott vi kunde med våran "leksaksutrustning", om man jämför med proffsen. Men det var kul att ha sett den iaf. Tur med vädret får jag nog påstå att vi hade. Molnen kom och gick, men hade det varit klart väder så hade vi inte sett någonting av det - det var alldeles för ljust. Vi fotade när det var "lagom" med moln framför solen.



I början på veckan nämnde jag att Turbo kändes aningen labil och dallrig. Nu tror jag mig ha kommit på vad som spökade. Turbo var orolig måndag och tisdag och det gick förstås ut över hela vardagen - så även lektionerna som blev oroliga. Jag försökte pejla med honom lite men fick inte ut något då, men är min teori rätt så var det inte konstigt att han inte kunde sätta fingret på orsaken. Jag misstänker att det var förkylningen och det halsonda som gjorde honom "störig".

Ett ljus gick upp för mig på torsdagsmorgonen då jag fick sms från personalen Tobias på korttids. Han skriver bl a att Turbo har ont i halsen.... Efter någon timme får jag även sms från Turbo om att han känner sig orolig, vilket går ut över lektionen även den dagen. Självklart har det varit det halsonda som ställt till det under hela veckan eftersom det började före helgen och har hållt i sig! Att jag inte tänkte på det?? Det behövs ju så lite för att vardagen ska bli störd!
Nu hoppas jag de där båda karlarna jag har här hemma kryar på sig under helgen! ♥

Det får bli allt för idag. Nu ska jag fila på ett djupare inlägg som jag tänkt lägga ut här när det blir klart....
Ha en fortsatt trevlig fredagskväll, kära läsare, och kram på er! ♥

torsdag 19 mars 2015

Njutit.... medan andra lidit :(

Vilken underbar dag det här blev! Iaf för min egen del. Värre är det för mannen som jag tycker riktigt synd om. Han mår verkligen inget vidare medan jag är pigg som en mört. Visst är det orättvist?!? Det där han åkte på under helgen, ger sig inte utan blir snarare värre för honom. Nu har han kommit hem från jobbet och säckar ihop i soffan. Där underhåller Turbo, så det är inte lugnt där heller.... Ja, ja, det går väl över nån gång. I helgen får han minsann hålla sig i stillhet, har jag bestämt. Jag tror han är inne på samma spår, faktiskt...

Igår efter skolan åkte Turbo direkt till korttids. Bara ett dygn denna gången så det blev en liten snabbis. Men jag passade på och tog mig en hemmajobbardag idag (behöver det ibland) och därmed kunde jag ta en go sovmorgon. Härligt och lyxigt! Sen kunde jag varva jobb med lite mys. Jag luftade t o m mina skor som jag köpte för ett par veckor sen. Tyckte de skulle ut i skogen en vända. Soligt, varmt och gott var det. Jag njöt!



Efter skolan i eftermiddag har assistent Nisse varit här med Turbo. Jag var hemma en timme och "terroriserade" dem, men sen lämnade jag dem själva. Allt gick bra och jag ska väl förtydliga att Kent också klarade sig från blåmärken i måndags när jag plågade dem med min närvaro ;) Det var visst någon som undrade hur det gick och där är svaret...

I eftermiddags, när jag inte skulle vara kvar längre i huset, tog jag mitt pick och pack och åkte iväg ut i skogen med kameran. Helt vindstilla och strålande solsken. Det var såååå njutbart! (Värst vad jag njutit idag!)



Men jag hade också tagit med mig en termos och lite jobb ut i skogen. Passade på att jobba en stund i solskenet och lugnet därute i naturen. Det gäller ju att ta till vara på solen när man kan. Skulle egentligen åkt till jobbet, men skogen lockade mer.



Idag fick jag telefonsamtal från assistansbolaget. Kent sitter och klurar på den närmaste framtiden för Turbo och assistenter. Om ett par veckor kommer vi i gång med att slussa in en ny kille och Kent planerar längre fram än så. Detta assistansbolaget har ett mycket bra tänk! De tänker på att alla bitar måste fungera för Turbo, även sånt som egentligen inte ligger på deras bord. Så även med sånt har de planer. Vi tackar och tar emot eftersom det innebär att vi slipper bekymra oss över vissa saker. Helt fantastiskt! Än är det på planeringsstadiet så det blir spännande att se om och när det funkar i praktiken.

Det vanliga skolmötet blev inställt igår, men jag och mannen passade på att ta en kopp kaffe med assistent Timmy. Det är mycket givande att diskutera olika saker med dessa erfarna assistenter. De har alltid någon lärdom, tips och råd som vi kan ta till oss, så även igår. Det är så värdefullt att kunna ventilera vardagen och därmed få lite andra vinklingar på vardagssituationer.



Nähä, nu måste jag sätta fart här. Har lite att fixa inför morgondagen. Direkt på morgonen har vi ett spännande möte som gäller Turbo....
Men innan jag slutar är det oundvikligt för mig att skicka en massa extra kramar till min vän Å ♥ Jag finner inga ord, men många tankar har jag. Jag hoppas verkligen du orkar kämpa lite till, vännen ♥ Kanske finns lösningen runt hörnet...

Kramelikram till er alla! ♥

tisdag 17 mars 2015

Fortsatt terror

Har ingen lust att blogga idag, men jag försöker väl ändå så får vi se hur mycket skrivet det blir.
Veckan rullar på och vi (eller jag, ska jag väl säga) samlade energi i helgen som gjorde gott. Känner mig pigg och alert. Mannen åkte ju på det som Turbo fick innan helgen och känner sig risig, men hankar sig fram ändå.

För att spinna vidare på mitt senaste inlägg där jag bl a tog upp att vi är så tacksamma för den personal som finns runt Turbo, så beror vår gladhet på att vi vet hur det ser ut när det inte funkar. Motsatserna är som natt och dag och mer därtill. Fungerar det inte mellan Turbo och personalen i fråga om bemötande och/eller kemi, så blir vardagen ohållbar. När man som vi varit med om långa perioder emellanåt, då det inte alls fungerat och allt har rasat, då är det inte svårt att hoppa av glädje när det fungerar bra som det gör nu. Kanske är det svårt att förstå för oinsatta....?!



Igår var det dags för Kent att assistera här igen och vi konfererade lite innan han kom om hur jag skulle lägga upp min "terrorisering". Jag skulle ju fortsätta att "terrorisera" honom och Turbo genom att vara hemma ett tag i början på passet. Kent är ju beredd att ta utbrott från Turbos sida, så igår gick jag "all in"! Jag stängde in mig i köket och satte på Spotify i mobilen och ploppade in hörlurar i öronen. Då hörde jag ingenting av vad som hände på andra sidan dörren - jag hade noll koll och lämnade rodret helt och hållet till Kent. Så gott det var! Och jag bekymrade mig inte ens! Full tillit till assistenten.

Jag hade förberett Turbo på vad jag skulle syssla med eftersom det dels kunde lukta lite och dels blev det liiiite brötigt på slutet. Jag började med att göra müsli i ugnen och det doftar ganska mycket. Numera gör jag min egen müsli pga min allergi. Nu vet jag ju att Turbo gillar den doften, så det var inget som störde på det sättet.



När tiden för mig höll på att gå ut, så var det dags att packa ut lite återvinning till bilen. Då låter det en del och det hade jag förberett Turbo på så han inte skulle överraskad av det.



Det fungerade, men jag både såg och hörde på honom att han inte var glad åt mitt påhitt. Men för mig var det helt underbart att få göra lite vardagliga saker här hemma och utnyttja ca 1,5 timme igen på det sättet. Detta blev en liten försmak på hur det skulle kunna vara att få vara hemma all tid som utomstående assistenter jobbar med Turbo. Men vägen dit är lång - det är säkerligen bara en bostadsanpassning som kan göra så det fungerar fullt ut.

Men iaf.... Turbo hade en lapp framför sig där tiden stod som jag skulle avvika från hemmet. Där fanns också en lapp med det jag skulle göra, så jag tyckte att han var väl förberedd.

Nu blir det ett avbrott i testandet på ett tag. Nästa gång Kent kommer, har han en ny kille med sig som vi ska slussa in och då är det inte läge att utmana Turbo med sånt som stör honom. Den nya killen och Turbo måste få en så bra start som möjligt, annars blir det inte bra i slutänden.
Tyvärr dröjer det ett par veckor tills inslussningen drar igång, men bättre sent än aldrig. Jag hoppas allt blir bra så småningom och det blir det säkert!

Det var det om detta...
Tyvärr känns Turbo aningen labil idag. Jag har ingen aning om varför. Får nog ta och kolla med assistenten som jobbat på skolan idag om det varit något speciellt där. Nu hoppas jag vi slipper utbrott här, men jag tänker lämna hemmet för några timmar strax så mannen får hålla i trådarna i stället. Sen får jag se hur läget är när jag kommer hem.

Ha nu en trevlig kväll allesammans och kram på er! ♥

söndag 15 mars 2015

Roligheter och tacksamhet!

Fredagsmorgonen blev lite orolig - skulle Turbo komma iväg till skolan eller skulle han bli hemma pga att han var för dålig? Jag och mannen hade ju planerat in roligheter på fredagskvällen tillsammans med ett par andra. Om det inte blir av när vi tajmat in det så är det svårt att få ihop det på ett längre tag. Men på något konstigt sätt kom Turbo iväg till skolan, om än lite försenat så jag fick köra honom dit.



Ett möte på korttids stod på mitt och mannens schema på fredagsförmiddagen. Vi träffade chefen och de tre i personalen som jobbar med Turbo - Tom, Valle och Tobias. Man behöver träffas och snacka ihop sig lite emellanåt för att allt ska bli så rätt som möjligt för allas del. Fantastiskt fin personal har vi där, men tyvärr kommer en av dem att mer eller mindre försvinna därifrån för andra planer. Men det tar vi när det blir aktuellt. Vi kom iaf fram till att vi inte berättar något för Turbo förrän alla skolplaner till hösten för honom är bestämda och förankrade hos honom. Det är onödigt att oroa honom med två stora grejer samtidigt. 

Tillbaka till jobbet igen och jobba febrilt och framåt seneftermiddagen packade jag ihop mitt och drog in till stan där mannen redan installerat sig. Han hade förberett och donat inför kvällens galenskaper. 
Vi väntade in Kent (verksamhetschef/assistent) och Berget (VD) från assistansbolaget och när de väl kom till rätt ställe *harkel* så började vi kvällen med lite whiskeyprovning!

Grattis till Kent som tog hem segern i inprickningen av sorterna (inkl Rom:en som smugit sig in!)

Efter detta lilla spektakel gick vi iväg till restaurangen där vi bokat bord. Där satt vi några timmar och pratade och skrattade och hade det bra. Mycket skämt förstås, men också en del allvarssnack - mycket rörde förstås diagnoser och assistans m m.



Återigen förundras jag över deras inställning till sina jobb. De brinner verkligen för det yrke de valt! Vi kom bl a in på ämnet om utbrott, eftersom vår son är utåtagerande. Kent säger återigen att det är bättre att han tar emot Turbos utbrott innan han går av ett pass, än att jag får det när jag kommer hem! Som sagt... utbrotten kan göra ont ibland.... Jag tycker det är en sån underbar inställning av en assistent!

Jag och mannen är så glada över att vi fått lära känna dessa underbara människor som har hjärtat på rätta stället och som brinner för att jobba med barn och ungdomar med särskilda behov. Livet för oss i bokstavslandet har varit tufft många gånger, men det har också format mig till den människa jag är idag - men det är en annan historia så den tar jag inte nu... Men trots det tuffa, så skulle jag inte vilja byta bort den här resan vi haft. Och mitt hjärta svämmar över av tacksamhet för att det finns de som gör livet lättare för oss (och andra) i bokstavslandet. Jag och mannen ville visa vår uppskattning för dem som gett oss så mycket med sin kunskap och humor. Personer som ger av sig själva, glöms ofta bort, men de behöver också få något tillbaka – de behöver självklart också uppmuntran för att orka fortsätta ge till oss andra. Så tack för att ni finns där för oss, ni är guld värda!



När vi vaknade i stan igår så hade vi lite ärenden att göra innan vi åkte hem igen. Vi var förbi ett ställe och genomförde en stor städning som vi lovat, eftersom vi var barnlediga. Så det blev sena eftermiddagen innan vi var hemma. Men vi kände båda att vi haft ett underbart dygn och kände oss nöjda så långt. Tyvärr var mannen inte alltför pigg. Han har nog åkt på det som Turbo har och det är bara att vänta och se om jag klarar mig nu då. Idag är han ännu risigare, men jag känner mig pigg iaf. Jobbet har kallat på mig idag så något annat har jag inte fått gjort.
Turbo hämtade jag vid 17-tiden på korttids och han var piggare än när jag lämnade honom på skolan i fredags. Skönt när det verkar ha vänt!

Må gott allesammans och kramar till er alla ♥

fredag 13 mars 2015

Nuuu så!!!

Det blev en hektisk dag idag, men nu så.... 
Dags för lite roligheter strax – jag och tre killar…. karlar…. gubbar….eller en av varje, kanske…. Hur det nu än är så tror jag… nä, jag är helt övertygad om att det blir en heeeelbra och rolig kväll. Har en känsla av att det inte blir tråkigt iaf…. :) 
Kram på er! 



Skickat från min iPhone

torsdag 12 mars 2015

Blandad konfekt

Det blev visst en del funderingar efter mitt förra inlägg. Det var inte min mening att sätta ”griller” i huvet på er läsare. Jag hade bara en tanke som upptog den plats som fanns i min lilla hjärna och då blev det inte bättre inlägg än så där. Tanken var inte om något allvarligt egentligen, men ändå var det en tanke som jag behövde bearbeta och analysera. Ja, ja, så kan det vara…. Och bl a du Nina, har ju fått en förklaring så du kan sova gott på nätterna igen ;)

Nu får jag fortsätta rapportera från det att jag slutade skriva ordentligt.
Tisdagen var ju en annorlunda dag för Turbo i o m att det var studiedag. Jag hade gjort upp ett schema för hela dagen så han visste mer i detalj hur den skulle vara. Så vi fick en lugn dag, faktiskt! Jag fick t o m genomföra en klippning av honom, vilket förstås stod med på schemat och var väl förberett!



Inte dåligt! Men sen fick jag backa på en annan liten detalj, men jag hade iaf fått klippa honom och det var det viktigaste.
På eftermiddagen och en liten bit in på kvällen var assistent Kent här hos Turbo. Jag fortsatte att ”terrorisera” dem med att vara hemma ca 1,5 timme. Det gick kanonbra även om det blir lite instängt för mig. Jag håller mig bara i köket och matrummet, med stängd dörr och jag får vara så tyst jag kan, men det är bättre än inget. Jag kan omöjligt springa runt i huset, för det oroar Turbo alldeles för mycket.

Tisdagen var alltså en bra dag. Sen kom onsdagen och det var tur att jag fick en förvarning från mannen om hur det såg ut på vägen. Så här nära passerade Turbos taxi en olycka, på väg till skolan. Det kan förstås vara omskakande för honom om han inte är förberedd. Nu kunde jag förbereda honom på att vägen var helt blockerad och att en långtradare låg på taket!



Lite oro och tankar blev det förstås. (Chauffören ska visst vara chockad, men klarat sig i övrigt - usch, det kunde gått värre!) Sen flöt dagen på, men lite labilt. Och utbrott kom på tidiga kvällen. Jag tyckte att det blev lite för grovt utbrott för en liten detalj som gick fel. Men i morse fick jag min förklaring. Det verkar som Turbo har något i kroppen och han klagade på ont i halsen i morse!

Det är inte konstigt om han åker på något för jag tror alla i hans närhet utanför familjen har haft någon typ av influensa.
I morse åkte vi lite försenade till skolan, för Turbo var lite sen i starten. Men inte dåligt att han åkte iväg till skolan iaf.
Däremot skulle han varit på korttids detta dygnet, men det har vi ställt in. Nu håller jag på och preparerar Turbo så mycket jag kan. Vill gärna att han är på benen i morgon så han klarar både skola och korttids. Dels har vi ett möte på fm och dels har vi lite andra roligheter inplanerade till kvällen. Det skulle vara sååå skoj om det gick att genomföra!

Vi får sova på saken och hoppas på det bästa! Kram på er ♥

tisdag 10 mars 2015

Hjärnceller på högvarv....

Jag grubblar lite.... och funderar.....


Må bäst, kära läsare därute! Kramar så länge ♥

måndag 9 mars 2015

Ny dag....

Med tanke på gårdagen ska jag försöka spinna lite mer på vad som hände. Jag och mannen har diskuterat igenom scenariot idag (på jobbet - tur att vi jobbar tillsammans så vi kan prata med varann ;) ). Vi spånade om JAG hade kunnat göra något annorlunda och vi spånade om MANNEN hade kunnat göra på annat sätt. Vi kom fram till att vi har ett låst läge, en situation som inte är bra när den inträffar, som den gjorde igår morse. Situationen utmynnar så gott som alltid i ett rejält utbrott från Turbos sida. Mannen tycker jag kan skriva om situationen här, men känner mig inte riktigt mogen för det än eftersom det är den känslomässigt jobbigaste situation vi har - iaf som jag känner. Men det kommer kanske....

Det skulle vara intressant att prata med ett "proffs" om situationen, eftersom jag och mannen inte kommer fram till någon lösning på det. Vi får se om vi tar upp det på en utbildningsdag vi ska på om ett par veckor hos assistansbolaget. Det här är nämligen en situation som återkommer med ojämna mellanrum och det är lika jobbigt varje gång.

Lena undrade varför jag klev upp ur sängen och blandade mig i, när mannen var med Turbo som fick utbrott? Det är ju vanligtvis bäst med bara en vuxen runt Turbo.
Helt rätt, men i det här fallet var jag tvungen att ta över. För att bryta detta utbrott ansåg vi båda att det var bäst att vi bytte vuxen som var i Turbos närhet. Ibland kan det vara nödvändigt av olika skäl.



Dagen idag har flutit på hyfsat bra. Lite strul i morse för assistenten som blev fem minuter försenad så jag fick skjutsa in Turbo, men det hade ju kunnat vara värre.
I eftermiddag har assistent Nisse varit här några timmar och jag hade ju bestämt mig för att utmana även honom med att vara hemma samtidigt en stund. Jag har ju utmanat Kent två gånger varav den första gick sämre än den andra gången. Idag var Turbo inte riktigt så harmonisk, så jag kortade ner det till en timme. Jag ville inte utsätta Nisse för något som lätt kunde bli fel, nu när Turbo inte kändes riktigt 100.

Att inte Turbo är riktigt så lugn som han varit ett tag nu, beror också på att det i morgon är lovdag från skolan. Vi vet sen tidigare att Turbo absolut inte gillar när skolveckorna blir sönderhackade av insprängda lovdagar eller extra helgdagar. Det är förstås inget någon kan göra något åt, så det är bara för oss att göra det bästa av det.
Jag ska ändå inte klaga, för den här dagen har hittills avlöpt ganska bra. Ett ordentligt schema över morgondagen som är ledig, har Turbo också fått - det fanns ett stort behov av det och han känner sig lugnare av det. En exakt tid för frukost t o m, ville han ha ;)
Nu är det kvällen kvar och vi hoppas väl på det bästa även där.

Ha det gott allesammans och kramen till er därute ♥

söndag 8 mars 2015

Glad-endorfinerna försvann.....

Gårdagen fungerade bra. Värre var det i morse... Medan jag fortfarande låg kvar i sängen så hör jag en reaktion på något från Turbo. Jag bara ligger och väntar på fler smällar för jag insåg direkt att det skulle komma fler. Jag anade kalibern på det där utbrottet som precis började och jag kände vibbningarna ända upp till sovrummet på övervåningen. Minuterna innan hade jag och Turbo legat i sängen och pratat.



Men något gick fel på direkten när Turbo gick ner. Mannen råkade sitta på den plats där Turbo skulle sätta sig och sen gick allt fel. Jag ska inte gå in i detalj på hur utbrottet kom till uttryck, men roligare morgon kan man ha. Pulsen steg förstås på mig omedelbart, där jag låg och drog mig i sängen. Det var liksom bara att pallra sig upp och vara alert...

När väl Turbo lugnat sig så tog jag fram papper och penna. Jag kände att jag behövde få honom att förstå situationen som han uppfattade på ett helt annat sätt än vi andra gjort. Med hjälp av papper och lite slarvteckningar försökte jag få honom att förstå att man faktiskt kan uppfatta samma sak på helt olika sätt och utefter det reagera på helt olika sätt. När vi ritpratade så tyckte jag mig kunna se i hans ansikte att han var lite förvånad.



När det var hyfsat lugnt, lämnade jag hemmet för att åka till jobbet. Men den känslan jag har i kroppen efter en sån här morgon, går inte att beskriva. Det kostar på att koppla på den där absoluta psykologen som måste finnas i min kropp vid såna här tillfällen. Man är ganska slut och tom och ledsen och..... ja, jag vet inte allt.... och känslan är väldigt obehaglig och konstig....

Så ja.... glad-endorfinerna blåste bort illa kvickt idag, men de kommer väl tillbaka.... Och hörrni, livet svänger - det blir iaf aldrig långtråkigt!

Kram på er! ♥

lördag 7 mars 2015

Fortsatta glad-endorfiner med lite oro

Igår (fred) när jag vaknade och senare åkte iväg till jobbet, studsade jag fortfarande fram av de där glad-endorfinerna från dagen före. Tänk vad de där underbara assistansmänniskorna kan åstadkomma, i kombination av en ledig dag med mannen och solen strålade hela långa dagen! Torsdagen var en dag som jag och  mannen behövde, tror jag. Onsdagens möte i skolan var ju lite tufft och svårt, så en lättare torsdag satt bra så trycket i hjärnan kunde lätta.

Men tidigt igår (fred) morse fick jag meddelande från assistent Nisse att han blivit sjuk under natten och inte kunde ta sig till skolan. Jag försökte med assistent Timmy, men han kunde inte komma förrän efter nån timme och så är det när det blir väldigt kort varsel. Så Turbo fick avstå från skolan igår. Ett snabbt meddelande både till Turbo och den personal på korttids som jobbade, och sen fick jag bara hoppas att det inte ställde till det för mycket med den hastiga förändringen för Turbo. Jag hämtade honom sen på korttids på morgonen, i stället för skoltaxin som jag fick avblåsa.




Det kändes så härligt att se att Turbo var glad när han kom ut till bilen. Jag fick också se hur fantastiskt bra det fungerade mellan personalen Tobias (som är relativt ny) och Turbo. Underbart att få hem en solstråle, trots förändringen som kom snabbt!

Mannen kom hem och avlöste mig vid lunchtid då det var hög tid för mig att åka till jobbet. En lugn dag hade mannen och Turbo, men på kvällen kom det ut lite oro iaf. Turbo sa själv att det berodde på att dagen varit "konstig". Snabba förändringar av schemat är inget som går helt smärtfritt förbi, men i det här fallet gick det ändå hyfsat bra. Det hade kunnat bli värre....



Idag (lörd) har vi det lugnt här - iaf än så länge. Nu är det kvällen kvar och vi laddar för lite tacomys tillsammans. Det kan gå hur som helst, det vet vi sen förut, men vi satsar!

Tack R för skrivstunden idag! ♥ Trevligt - när jag äntligen kom till skott och svarade på dina frågor. Sorry för de sena svaren :( Fortsättning följer....

Ha en fortsatt fin och trevlig lördagskväll, alla läsare därute! Kram, kram ♥

torsdag 5 mars 2015

En underbar dag! ☼

En helt fantastisk dag har mannen och jag haft idag! Men först ska jag skriva några små tankar om gårdagen. Mötet på skolan var lite omvälvande och det landar mer och mer. Det vi behandlade var om Turbo ska gå kvar ett år till i nuvarande form - alltså ett 11:e år i grundskolan, eller om han ska börja på gymnasiet och gå IM några mil härifrån i vår närmaste stad. Vi diskuterade saken och vände och vred på det och det var lite kluvna åsikter och spridda skurar. Inget lätt beslut, men det lutar just nu åt att han blir kvar ett år till här på orten för att få ett till grundskoleår. Turbo säger själv att han inte är mogen för något annat och det är nog det vi bör lyssna på - min magkänsla säger det iaf. Synd att det inte finns något facit.....

Nu lämnar jag gårdagen och går in på dagens innehåll som var lite lättare. Turbo är på korttids ett par dygn sen igår och mannen tog en ledig dag idag. Han jobbade in en del tid igår så han kunde vara ledig. Gemensam frukost för mannen och mig i morse är inte fy skam! Sen drog vi iväg en del mil till assistansbolaget för ett möte med Berget och Kent. Det blev ett mycket bra, trevligt och positivt möte!



Jag och Kent har en mycket öppen dialog och jag kan erkänna att jag haft en del "duster" med honom genom tid. Men det känns oerhört skönt att kunna reda ut saker och ting på ett öppet sätt. Och jag blev väldigt glad under mötet idag, då jag märkte att kritiken landat väl och tagits emot på ett ödmjukt och läraktigt sätt. Wow, säger jag! Nu tror jag på framtiden och att det ska bli bra för Turbo. Kent la fram sin plan och den köpte vi med hull och hår. Går allt i lås så kommer det att bli kanon med assistans för Turbos del. Vi spånade t o m på en femårsplan....
Kan bara rikta ett stort tack till Kent och Berget för ett kanonmöte idag!
Och vet ni.... jag kan genom en bild avslöja hur härligt galna de är på det bästa assistansbolaget. Vet inte hur det gick till, men på något konstigt sätt hamnade Berget och Kent på golvet.....


Kan väl förtydliga att jag aldrig lägger ut bilder på folk här utan att ha deras fulla godkännande - så... ja, den här bilden är mer än godkänd!!
Jag tycker det är härligt att man kan blanda upp det allvarliga ämne vi har att göra med, med en stor skopa humor. Utan humor vore livet mycket tråkigt! Så tack Berget och Kent för dagens goa skratt och härliga kramar! ☺☺☺

Efter detta positiva möte drog vi in till en annan stad för att så småningom hämta vår bil som var på verkstad. Vi passade på att köpa lite kläder till Turbo som var välbehövligt igen. Han växer fortfarande så det knakar, men det ska väl lugna sig snart. Skönt att fixa en del kläder snabbt och effektivt ändå.


Lite god mat passade vi på att njuta av också, när vi ändå hade en eftermiddag där ingen tid fanns att passa.


När vi kom hem på kvällen, hann vi med att gå en promenix i skogen. Såååå underbart härligt och avslappnande det var! Och att kunna göra det tillsammans, mannen och jag, var guld värt! Dagen till ära hade jag köpt mig ett par nya skor som var ursköna! Vi har hittat vår favoritbutik i stan där de är mycket kunniga, så jag fick god hjälp att prova fram ett par skor som passar perfekt för just mina fötter.


Sen blev det lite soffhäng och nu är batterierna laddade lite igen!

Nu blir det kram och go´natt! ♥