lördag 14 april 2018

Resumé igen....

Nu har det gått ett tag igen och det händer grejer hela tiden, det är bara för oss att hänga med så gott det går. Men vi har ändå hunnit med lite avkoppling under en weekend. Jag och mannen drog iväg till Stockholm och relaxade samtidigt som vi busade med barnbarnen. Åh, vad jag saknar dessa små frön! 💕 Här kommer en liten bildkavalkad så ni ser hur härligt vi hade det under påskhelgen.





Under vår vistelse i Stockholm så fick vi också en oförglömlig kväll tillsammans med min gamla klasskamrat, finaste R. Den där klasskamraten som jag förlorade kontakten med när vi var 10 år gamla, men vi hittade varann igen, i en fb-grupp om autism - efter 40 år! Den ni!! Och kvällen i Stockholm... helt ofattbart underbart! 💚



Väl hemma igen så backade Turbo på att ha extern assistent under ett par av passen som var inplanerade. Det hade väl tagit på krafterna för honom att vi var borta ett extra dygn. Vi var nämligen borta under en helg då han hade korttids, plus att vi använde oss av assistent Nisse för att förlänga tiden.
Även det nästkommande korttidsdygnet som skulle vara senare i veckan, backade han på. Så vi ser hur känsligt det ändå är att frångå det som är invant, och det blir lätt för mycket. Det är en ordentlig balansgång.


Jag och mannen hade ett möte med korttids inplanerat under veckan som gått. Där träffade vi bl a en kille som är tänkt att börja jobba med Turbo. Det är bra för oss föräldrar att träffa den nya först, för att kunna prata väl om honom inför Turbo. Det är sååå viktigt att Turbo får ett bra första intryck, annars kan det vara kört. Jag gick hem och skrev ihop ett "CV" om killen med bild och allt. Det är en grej vi kört med de senaste åren. Kent kom med detta förslag och det har slagit väldigt väl ut.
En bild och lite text med en beskrivning av den nya personen - Turbo tar in det väldigt bra.

I onsdags träffades de för första gången. Allt verkar positivt så här långt, så det är bara att hoppas det blir bra framöver.



Onsdagen blev en hektisk dag för mig. Jag skulle ju jobba som vanligt förstås men hade en del tider att passa. Eftersom massören inte får bukt med min smärta, så har jag varit tvungen att söka vidare. Jag vill inte acceptera att det bara ska vara så här. Nån förklaring vill jag ha... Mitt på dagen var jag hos läkare (som är känd över världen), och där drog jag högsta vinstlotten enligt honom. Det hade kunnat vara riktigt illa med skadade och oreparerbara nerver, men han kommer att kunna åtgärda problemet med mig, säger han. Skönt, då kanske jag kan börja sova ordentligt igen om smärtan försvinner. Nu har man iaf frilagt ett par viktiga nerver, sen får vi se hur fortsättningen blir. (Detta har inget med min "hemliga" sjukdom att göra, den dras jag med fortfarande och ingen bättring där, tyvärr.)



På em/kvällen hade vi möte på assistansbolaget med samtliga assistenter. Det var mycket på agendan denna gången, så det blev t o m lite tidspressat. Mycket allvar men också en massa goa och befriande skratt. Ett härligt gäng som är guld värt!!

Nu är denna veckan snart slut, men.... tyvärr har vi nog lugnet före stormen här...huh.... tag sats!

Kram på er 💗

tisdag 27 mars 2018

Överstressig vecka

Nu har det gått några extra dagar sen jag eg ville skriva ett inlägg här och rapportera om förra veckan. Men bättre sent än aldrig. En aning utpumpade är vi, både jag och mannen. Sist jag skrev här, så hade den veckan varit en riktigt jobbig vecka ur känslosynpunkt. Fyyyy!! Men när den veckan väl var över så blev det andra saker som gjorde att vi inte kunde repa oss efter det.

Förrförra söndagen hade jag och mannen en aktivitet vi skulle vara med på, men luften gick helt ur honom så jag åkte själv. Trevligt hade jag, men tyckte förstås synd om min kära man som inte kunde vara med. På hemväg stannade jag och fotade lite i det vackra vädret på kvällen. Kunde ju liksom inte låta bli.


Förra veckan går till historien när det gäller stress på jobbet pga lite olika faktorer som sammanföll lite olyckligt. Men det var bara att bita ihop och göra så gott vi kunde och lite till. Jag tycker ändå att vi lyckades rätt bra efter omständigheterna. Men både mannen och jag var så trötta så vi visste knappt vad vi hette. Men på tisdagen hade jag min massage igen och jag vägrade att missa den tiden. Tyvärr är det en massör som finns en bra bit från oss, så en stor del av dagen försvinner när jag ska dit. Men jag behövde verkligen den där knådningen. Tyvärr får hon inte bukt med min smärta, så nu blir det andra bullar om ett par veckor för mig....
På hemvägen hade jag bestämt mig för att leta på det där gulliga ödehuset på kullen vid sjön. Oj, vilket läge och såååå vackert ställe vid sjön!


Onsdagen kom och korttids bedrevs på hemmaplan. Det funkar och det är det bästa just nu. Jag och mannen hade ändå inte tid att koppla av på kvällen eftersom vi hade fullt upp med annat. Men, men, sånt har livet varit under förra veckan.
Under onsdagen klämde vi också in ytterligare ett spännande jobbmöte - verkligen spännande tider!



Helgen kom och vi var helt utpumpade - igen! Men jag var tvungen att upp på lördagmorgonen för att ha ett relativt tidigt möte med "lillebror". Vi satt på jobbet för att få vara lite ifred. Tyvärr blev det ett stressigt möte eftersom vi hade lite tidsbrist. Vi tyckte väl båda att det snurrade i huvet av all information som vi behövde avhandla, men jag tror vi fixade det mesta rätt bra.
Sen på söndagsmorgonen fick jag äntligen sova - sååå välbehövligt!!

Denna veckan innehåller också en del spännande saker, men mer om det sen. Och vet ni... vi ska pusta snart... 😉
Kram på er 💗

lördag 17 mars 2018

En enorm känslovecka

Ytterligare en vecka har gått och jag tror det varit den mest känslosamt jobbiga vecka på år och dar. Haha, varför kan livet inte vara lugnt och bara flyta på?!?
Ja, ja, lördagen var iaf en mycket trevlig dag även om jag strejkade från förmiddagens inplanerade aktivitet. Det hade varit ett turbulent dygn med Turbo på korttids och jag var helt slut efter det, så jag var tvungen att vila mig lite på fm. Men sen slog jag följe med mannen och övriga gänget på det som var planerat. En härlig dag med en massa vänner, även om ett par nyckelpersoner saknades! 



Men sen när tisdagen kom.... Den dagen började bra, och jag var på lite spexhumör. Tidigt på morgonen hade jag min sista smärtsamma behandling att ta mig igenom, men glad att det är över för den här gången. Senare under fm fick jag mig en chock och det blev ett, minst sagt, urjobbigt dygn. 



Jag var nära att mista en mycket nära vän. 😠 En person som jag pratar med var och varannan dag, och som blivit den (förutom familjen) som jag ventilerar ALLT med och har gjort de senaste åren. Att risken fanns att mista en sån person ur sitt liv, ja, det var en pärs kan jag lova! 💔 😢 Tur att mannen fanns vid sidan, men det blev inte mycket jobbat för oss under det dygnet. Vi gick flera gånger åt sidan från jobbet för att få ur oss lite känslor åt alla håll och kanter. Efter drygt ett dygn var faran över, så på onsdagskvällen kunde vi alla pusta ut. Torsdagen vaknade jag och var sprudlande glad - jag hade kunnat krama hela världen, så glad var jag! 💚



Torsdagen var också händelserik. Jag körde bl a upp min frissa från sofflocket. Ett litet missförstånd orsakade detta. Hon hade brutit nyckelbenet för 2,5 vecka sen så hon jobbade inte just nu. Men hon hade sagt att ska hon ta en enda kund så var det mig hon skulle ta. Haha, vad vi flabbade! Hon var inte kurant och klarade inte alla rörelser så jag låg halvt nedhasad i stolen emellanåt. Jag tvingade henne naturligtvis inte att utföra detta, jag hade fått vänta om det var så. Men hon propsade på att göra det som gick och hon lyckades genomföra det jag var inbokad för. En prestation kan jag säga!



Senare under torsdagen hade vi ett spännande möte på jobbet lite i smyg. Och det här är lite lustigt. Idag fick jag en påminnelse på ett forum att det var exakt ett år sen som jag och mannen firade att vi tagit steg ett i en förändring som gäller vårt företag. 



Denna planerade förändring grusades för två veckor sen och det blir inte som vi tänkt oss. Det var som att benen slogs undan på oss. I det läget kändes jag mer positiv än mannen, men jag försökte peppa. Kanske var vår plan inte den bästa, utan ur detta negativa kanske det kommer något bättre. Och nu har vi nya och andra planer som är riktigt spännande! Som sagt, det blev ett långt "hemligt" möte på kvällen och vi är otroligt hoppfulla! Vi vågar inte knysta nånting om vad det gäller, för rykten går så snabbt och det är inte alltid de är sanna. 

Under fredagen var det dags för nästa möte och nu gällde det Turbo och hans vistelse på korttids. Det blev ju ett mycket akut läge förra helgen och vi måste komma fram till en lösning snabbt nu. Ett extremt våldsamt utbrott i torsdags förra veckan resulterar nu i att han inte får komma tillbaka till sin lokal på korttids. Kan tyckas vara ett märkligt beslut, men det finns omständigheter som gör att det måste bli så. Sen kan man tycka att man kunnat förutse detta och orsaken till det senaste utbrott hade kunnat förhindras med lite framförhållning. Tyvärr blir det Turbo som allt går ut över i slutänden och det är tragiskt.



Men, men, nu är läget som det är och vi måste alla göra det bästa av den uppkomna situationen. Cheferna har diskuterat fram och tillbaka och vi vet alla att det kommer att bli stora förändringar för Turbo framöver, både när det gäller personal och lokal. Pga personalförändringar som vi visste om sen innan det här hände, så förväntar vi oss en jobbig period med många utbrott och att i det läget sätta honom i en helt främmande lokal helt plötsligt och utan förberedelse... nej, det vill vi nog helst undvika. Skönt när cheferna ser till Turbos bästa i det här läget. Beslutet de tagit är att korttids kommer att verkställas i hemmet under en ganska lång period nu. Inte helt optimalt för vår avlastnings skull, men det bästa för Turbos skull när det ändå kommer oundvikliga förändringar. 

Det var dagens rapport! Är det någon som tycker att den har ett händelsefattigt liv så kan ni ju alltid byta med oss. 😉

Men hörrni... vad är det här?? Har jag fått skrivarlusten tillbaka?? 😲

Ha en fin lördag! Kram! 💗


lördag 10 mars 2018

KAOS

Förra veckan var som sagt en riktig skitvecka, både på Turbofronten och privatfronten. Denna veckan har rullat på och vi hoppades på en mycket bättre vecka. Efter allt som hände förra veckan, så stålsatte jag mig och försökte hela tiden tänka positivt. Men jag såg på mannen att han tyckte det var jobbigt, så jag försökte peppa honom en del. När saker inte blir som vi planerat och trott på, så gäller det att ta nya tag och kämpa vidare.

Efter det negativa beskedet som vi fick på fredagen, så reste mannen bort över helgen. Dålig timing när vi behövde prata en hel del, men vi fick båda tid att fundera på var sitt håll då. Det gick ju det med. Jag hade satt in extern assistent under hela lördagen så jag var lite fri. Först träffade jag en del vänner på fm och under em blev det avkoppling på hög nivå. Tack finaste C för att jag fick komma och våldgästa med så kort varsel. Sen blev det en avkopplande fotorunda - SOM jag längtat efter den här stunden!!


Fotorundan gick som vanligt över stock och sten och jag vet aldrig vart jag hamnar. Spännande är det! Jag hade funderingar på att åka till "svansjön" men struntade i det då jag tyckte det låg lite åt fel håll och långt bort. Men jag hade turen att ändå stöta på svanar - ca 10 stycken t o m!! Där och då stiftade jag bekantskap med en annan som var ute och fotade. Vi kommer säkert att träffas fler gånger och åka på nån fototur tillsammans.



Som sagt - sen har den här veckan rullat på och jag och mannen har pratat och diskuterat så mycket vi bara kunnat och haft tid till. Vi såg fram emot denna helgen då vi skulle få avlastning i o m att det är korttidshelg. På torsdagen rullade jag in till stan på em och uträttade en del ärenden. Sen hade jag precis börjat med ett allvarssnack med "lillebror" i luren, jag behövde prata med honom om veckans allvarliga händelser och mannen tyckte det var hög tid, men vi hade inte hunnit tidigare. Då brakar det loss på korttids - och det blev ett ordentligt kaos. Fram och tillbaka i luren med "lillebror" samtidigt som andra ringde och/eller smsade. Turbo, personalen på korttids, chefen för korttids, mannen - ja, allt och alla. Och där var den lugna torsdagen slut och pulsen gick upp till max....



Stackars Turbo! Ett MEGAutbrott (och det ordet räcker tyvärr inte till)... det var väl inget som någon av oss tänkt att det skulle bli. Varför kan det inte bara funka?!? Stackars Turbo! Stackars personal och stackars alla inblandade! Men en STOR eloge till den personal som jobbade med Turbo och som stod pall detta och agerar på ett föredömligt sätt mitt i det enorma kaoset! Och jag ska poängtera att Turbo ALDRIG får utbrott om det inte är något som triggar honom. Här hade personalen kontaktat mig innan det utbröt, för han läste av Turbo och förstod att han var orolig. Sen small det rätt snabbt efter det, och det var rejält kan jag säga...

Sen blev det många samtal och många sms och mycket fixande och donande fram och tillbaka. Jag kan lätt erkänna att hjärnan går på högvarv (vilken avlastning.. 😉) Och samtalen och smsandet fortsatte under gårdagen (fredagen) innan vi kommit fram till en tillfällig lösning på problematiken. Det gällde ju att få tag på rätt chefer i kommunen, och när man inte får det så får man gå högre upp i ledet... Men usch, vad det tar på krafterna, ett sånt där dygn! Och jag förstår att personalkillen var trött efter dygnet.
Ja, ja, nu fortsätter helgen och jag hoppas att det BARA blir trevligheter på schemat under återstoden av helgen - får man hoppas på det?!?

Kram på er 💗

fredag 2 mars 2018

Veckohändelser

Nu har det gått en vecka till sen sist och än är jag inte återställd efter influensan. Hade t o m kontakt med läkare i onsdags. Men det går över, men tar sin lilla tid. Är igång och jobbar så jag ska väl inte klaga, det är bara att stå ut med sviterna. Det blir ett kort snabbt inlägg här ikväll som stöd för minnet av vad som hänt sen förra fredagen. 
Lördagen delade jag och mannen på oss så jag fick förmånen att äta lunch med en del vänner. Fick även träffa yrvädret Pixel. 😊




Senare under lördagen blev det livat hos närmaste grannen så vi var lite oroliga över om det skulle komma utbrott från Turbos sida, men det klarade sig med nöd och näppe. Inte varje dag polisen kommer och hämtar folk i grannskapet, och sånt oroar förstås Turbo. 




Under söndagen hade vi satt in extern assistent eftersom jag och mannen trodde vi skulle åka iväg lite längre bort, men det blev inställt. I stället passade vi på att träffa en del vänner på hemmaplan. Dessutom blev det en spontan och mysig lunch med några av dem. 




Under sena eftermiddagen/kvällen i måndags, kunde jag och ”lillebror” ÄNTLIGEN, efter exakt sex långa månader, knyta ihop säcken!! 




En sån underbar känsla att vi äntligen är i hamn och kan starta ett långt kapitel två. Sååå tufft det varit på olika sätt för oss båda, och mannen har hjälpt till och stöttat där det behövts. Oj, vilket team vi blivit av det här! Nu ser vi framåt och hoppas det här blir bra! 

I övrigt har det varit en skitvecka, rent ut sagt. Hänt negativa grejer från början till slut. Tårar i början på veckan, och idag när det kom ytterligare en kalldusch så skrattade jag bara åt eländet. Jag orkar inte ens bli ledsen, utan får väl se det som en utmaning att fixa på bästa sätt. Livet är spännande och tar ibland vändningar som man inte räknat med. Men man lär sig alltid något utmed vägen. 

Kram på er ❤️

fredag 23 februari 2018

Giltig frånvaro

Nu har jag fått så jag har fått äta upp ordentligt! Jag har inte haft en förkylning på ca fem år, nu har jag varit dålig i 4,5 veckor! Det började med halsont i ett par veckor med tillhörande heshet. Sen förkylning på det som övergick i influensa. Flunsan var inte att leka med!



Minns inte när jag var så dålig sist, helt groggy faktiskt. Nu är jag på benen men har fortfarande fruktansvärt ont i bröstet. Har antagligen hostat sönder nåt, men jag är iaf piggare och det går åt rätt håll.
Antagligen har jag bråkat för mycket med kroppen med lite olika behandlingar så den tålde inte de här smittorna som tydligen rört sig runt mig, därför åkte även jag på det den här omgången. 

Jag har kommit rejält efter på jobbet så den här veckan har jag ägnat mig åt att ta ikapp det värsta. Kunder skriker efter besked, papperen hopar sig, mailen släpar m m. men nu är jag snart på banan igen.


"Resan" med "lillebror" har fortsatt, trots min kravlighet, för det blir ingen paus i den "resan". I måndags hade vi ett mycket viktigt och avgörande möte och ytterligare ett stort steg togs i tisdags. Ganska exakt ett halvår har vi kämpat innan det här första kapitlet är avslutat, för nu tror jag det är avslutat - bara en liten detalj kvar att fixa nästa vecka. Sen kan ett långt kapitel två börja. Det ska förhoppningsvis bli smärtfriare. Med facit i handen så tror jag inte jag skulle rekommendera någon att påbörja en sån här "resa". Mycket slit och många tårar har det varit och jag hoppas vi slipper det under kapitel två. Men oj, vad sammansvetsade vi blivit. Haha, att vi är sams fortfarande visar att vi klarar det mesta efter det här. Det blir nog bra det här. 

Som ni ser har jag fortfarande mycket fokus på detta, men nu ska det förhoppningsvis lätta när vi kommit i hamn med första intensiva delen (som varit under ett halvår - helt ofattbart vilken vändning det tagit).



Och Turbo då? Ja, det flyter på. Nästa vecka ska vi återgå till de gamla vanliga rutinerna på korttids igen. Nu har vi haft en del dygn lagda hemma som assistans, men fr o m nästa veckan ska allt vara förlagt till korttids och under kommunens regi igen. Turbo har varit delaktig i vissa beslut och fått vara med och avgjort hur det ska se ut. Vi hoppas verkligen att det ska fungera igen. Jag och mannen behöver den avlastningen och Turbo behöver miljöombyte. Vi får se hur det går, men vi hoppas förstås på det bästa.

Efter att jag legat sjuk så pass länge så längtar jag ut på en heldag med kameran. Än har jag varken hunnit eller vågat. Det är lite för kallt för att jag ska våga ge mig ut, men jag har en liten plan om en dag då det förhoppningsvis blir av. Skulle behöva rensa hjärnan med hjälp av kameran.

Är det någon som undrat varför jag inte varit synlig så förstår ni kanske nu... 😉


Nu är det iaf fredag och jag hoppas ni alla får en fin helg! Kram på er 💗

tisdag 6 februari 2018

Var är fokus?

Är det någon som kikar in här fortfarande, när jag inte skriver så ofta? Jag måste ta mig en ordentlig funderare på vad jag fr o m nu, ska använda bloggen till. Det blir glesare mellan inläggen, men jag är inte beredd att helt och hållet lägga ner den. Just nu kretsar så mycket kring annat, förutom vårt liv med autism och adhd och allt vad det för med sig. Mitt fokus har legat på annat håll, men inget jag kan skriva om här, därför blir det så här glest. Men genom bilder ska jag nu försöka få ihop nån typ av sammanfattning över vad som hänt den senaste månaden. Och detta är för min egen "dagboks" skull, för att komma ihåg lite vad livet rört sig kring.

Bl a har jag gått på en mycket smärtsam behandling, en behandling som jag även genomgick för ett antal år sen, men nu var det alltså dags igen. Sista omgången för denna gången blir denna veckan, sen så... Men haha, har de gjort det mysigt på toan för att man ska förtränga resten av vistelsen?? Bra försök!


Jag har även fortsatt med rejäla omgångar och duster med min massör. Ingen av oss ger sig, vi SKA lösa upp alla knutar i den här spända kroppen!!


Och denna bilden - var det "the last time"?? Ja, det var den stora frågan!




En aning avis var jag på mannen som drog till Stockholm en helg för att vara med på en Othello-turnering. Samtidigt fick han en del mys med barnbarnen.... mmm.... Avis var det!!



Jag passade på att gå på en föreläsning på andra sidan Sverige en av dagarna då mannen var borta. Jag fick förmånen att träffa denna underbara människa - vacker på utsidan, men också otroligt vacker på insidan, en sån fantastisk personlighet!



Vår "resa" med "lillebror" fortsätter och det är väl här fokus legat rätt mycket den senaste tiden. "Resan" påbörjades i augusti när jag lånade hans lägenhet under en vecka, och än är vi inte i mål. Sanslöst att tiden gått så långt. Men nu så närmar vi oss början till slutet och kan snart knyta ihop säcken. Resan tog oss alla rakt in i dimman (vilket ingen räknade med från början), och ingen av oss visste vart vi skulle hamna - snart vet vi! Resan har inte varit smärtfri, men oj vad vi lärt oss saker, inte minst om varann och vi är många erfarenheter rikare på kuppen! Intressant OCH mycket lärorikt!!



Som sagt var, vi får se vad det blir för typ av inlägg här framöver. En del finns det förstås att skriva om, kanske blir det mer när vi knutit ihop säcken som jag skrev om här ovan, och jag kan släppa fokus på det. Lägga ner bloggen vill jag egentligen inte. Den har gett mig kopiöst mycket genom åren. Och alldeles framför oss kan det hända spännande saker också.

Kram på er 💗