tisdag 6 februari 2018

Var är fokus?

Är det någon som kikar in här fortfarande, när jag inte skriver så ofta? Jag måste ta mig en ordentlig funderare på vad jag fr o m nu, ska använda bloggen till. Det blir glesare mellan inläggen, men jag är inte beredd att helt och hållet lägga ner den. Just nu kretsar så mycket kring annat, förutom vårt liv med autism och adhd och allt vad det för med sig. Mitt fokus har legat på annat håll, men inget jag kan skriva om här, därför blir det så här glest. Men genom bilder ska jag nu försöka få ihop nån typ av sammanfattning över vad som hänt den senaste månaden. Och detta är för min egen "dagboks" skull, för att komma ihåg lite vad livet rört sig kring.

Bl a har jag gått på en mycket smärtsam behandling, en behandling som jag även genomgick för ett antal år sen, men nu var det alltså dags igen. Sista omgången för denna gången blir denna veckan, sen så... Men haha, har de gjort det mysigt på toan för att man ska förtränga resten av vistelsen?? Bra försök!


Jag har även fortsatt med rejäla omgångar och duster med min massör. Ingen av oss ger sig, vi SKA lösa upp alla knutar i den här spända kroppen!!


Och denna bilden - var det "the last time"?? Ja, det var den stora frågan!




En aning avis var jag på mannen som drog till Stockholm en helg för att vara med på en Othello-turnering. Samtidigt fick han en del mys med barnbarnen.... mmm.... Avis var det!!



Jag passade på att gå på en föreläsning på andra sidan Sverige en av dagarna då mannen var borta. Jag fick förmånen att träffa denna underbara människa - vacker på utsidan, men också otroligt vacker på insidan, en sån fantastisk personlighet!



Vår "resa" med "lillebror" fortsätter och det är väl här fokus legat rätt mycket den senaste tiden. "Resan" påbörjades i augusti när jag lånade hans lägenhet under en vecka, och än är vi inte i mål. Sanslöst att tiden gått så långt. Men nu så närmar vi oss början till slutet och kan snart knyta ihop säcken. Resan tog oss alla rakt in i dimman (vilket ingen räknade med från början), och ingen av oss visste vart vi skulle hamna - snart vet vi! Resan har inte varit smärtfri, men oj vad vi lärt oss saker, inte minst om varann och vi är många erfarenheter rikare på kuppen! Intressant OCH mycket lärorikt!!



Som sagt var, vi får se vad det blir för typ av inlägg här framöver. En del finns det förstås att skriva om, kanske blir det mer när vi knutit ihop säcken som jag skrev om här ovan, och jag kan släppa fokus på det. Lägga ner bloggen vill jag egentligen inte. Den har gett mig kopiöst mycket genom åren. Och alldeles framför oss kan det hända spännande saker också.

Kram på er 💗

tisdag 9 januari 2018

Strulvecka

Det slog mig när jag läste igenom bloggen för att skriva årskrönikan, att korttids har strulat otroligt mycket under året. Det har mest varit internet-strul, men också annat som inte varit tillräckligt anpassat för Turbo. Just nu är det strul med att Turbo har andra läggtider än vad personalen har vakentid att jobba... Allt strul har tagit mycket energi från oss föräldrar och det känns väldigt tråkigt eftersom vi behöver den energin så väl. Men, men, vi får se vart det slutar. Just nu är vi ju mitt uppe i ett av strulen och jag/vi vill bara ha det lugnt med den avlastningen vi så väl behöver.



Förra veckan skulle jag börja jobba som vanligt igen på firman, efter min 2,5 månader långa time-out. Den veckan blev ingen höjdare! En assistent behövde på kort varsel vara ledig en långdag då jag eg skulle jobba, men jag tog assistanspasset i stället då. Jag gav järnet som assistent, och halkade samtidigt efter massor på det andra jobbet.

Dessutom var jag uppe nattetid ett par av nätterna med Turbo då det krånglade och det blev utbrott. När vi väl hade en assistent här en natt förra veckan och jag visste att jag skulle få sova, så kunde inte min kropp varva ner så det gick att sova. Suuurt! 😫

Torsdagkvällen fick jag och mannen iaf komma iväg och träffa lite vänner och det gav sååå mycket! Assistans på hemmaplan och då funkade det för oss att komma iväg tillsammans. Här två härliga systrar! 💕



På fredagen kom jag äntligen iväg till jobbet och tänkte mig en lång och skön jobbardag. Vet ni vad som händer?? Jo, korttids strular igen, men denna gången med att det inte kommit någon personal som kunde ta emot Turbo när han skulle lämnas av assistenten!! En bokningsmiss låg bakom denna incident. En massa telefonsamtal och sms hit och dit innan någon visste vad vi skulle göra. Resultatet blev iaf att assistenten fick vända hem igen med Turbo. In med packningen och allt, och försöka få Turbo att acceptera den plötsliga förändringen som blev. Turbo fick alltså vara hemma ett dygn, tills nästa personal skulle börja sitt pass på korttids.

Som tur var, så var mannen hemma och kunde ta emot. Ett par stycken utbrott kom senare under helgen av detta, men det är inte konstigt att det blev kaos för stackars Turbo.
Nu är det hyfsat lugnt igen och jag tackar assistent Nisse som fann sig snabbt i situationen och gjorde att det ändå gick så bra som det gick med förändringen!

Kram på er 💗

fredag 5 januari 2018

Årskrönika 2017

Januari:
Vi började året med att berätta för Turbo att en av assistenterna sagt upp sig. Erik skulle gå vidare i livet och det var ett tungt besked för vår son. Jag körde en runda i bilen med honom när jag berättade och utbrotten var så pass stora att det inte gick att köra vidare på en bra stund - det var bara att stanna i skogen ett tag.
I slutet på januari tackar vi av Erik som gjort ett fantastiskt jobb med Turbo under alla svårigheter som varit och även glädjestunder förstås!


Nattliga utbrott från Turbos sida förekom till och från och det är förstås slitsamt. Dagliga utbrott hade vi ett tag och det var glassplitter var och varannan dag att sopa upp.
Min sjukdom tilltog under den här perioden och jag fick mycket pepp från både mannen och "lillebror" - utan dem vet jag inte....

Februari:
Äntligen tog vi oss för att leta efter plastglas att köpa, som Turbo sen accepterade. Sååå skönt att slippa allt glassplitter vid utbrott!! Att en så enkel sak kan göra sån skillnad för att förbättra vår vardag... 😃



Här kommer vi in i en period då det är utbrott i stort sett varje dag. Något är allvarligt fel någonstans, men vi har eg ingen aning om vad. Här får jag försöka leka detektiv för att utröna vad som oroar Turbo. Efter ett lyckat ritprat får vi fram orsaken och vi backar och låter en assistent gå bredvid några gånger till, sen blir det bättre. Det är små detaljer som gör att bemötandet slår fel hos Turbo.


Mars:
Mars gjorde entré och jag hade en mentalt jobbig period. En av dagarna drog jag ut med kameran som enda sällskap, mannen var hemma med Turbo så jag kunde slappna av och veta att jag skulle få vara ifred. Jag hade en underbar dag med mycket hjärnrensning. Fick möta solnedgången vid en vacker sjö...


och jag kunde också njuta en stund vid "svansjön" innan jag styrde kosan hemåt efter en helt fantastisk dag.


Sånt där lever jag länge på!

Vi var nere i botten vad gäller assistans för Turbo. Några krismöten på assistansbolaget blev det och under mars gjorde vi ett nytt avstamp för att försöka förbättra situationen.

April:
Jag och mannen får en trevlig liten weekend i Jönköping där vi bl a hade en helmysig kväll med ett par kära vänner. Härligt!


Senare under april kom jag och mannen äntligen iväg till Italien med ett par andra nära och kära vänner från barndomen. Oj, vad vi njöt av tillvaron där!



Där fick jag också uppleva första anfallet av nässelfeber. Jag trodde det var allergi först, men senare har det visat sig att det beror på stress... Konstigt *ironi*.


Under månaden strulade det på korttids med ett par rejäla utbrott som följd. Som tur är så är personalen rutinerad och står pall utbrotten, även om de är megajobbiga.

Maj:
En ny assistent på hemmaplan börjar jobba med Turbo - Jim kallar jag honom här på bloggen.

Korttids strular rejält så vi får ta till en speciallösning - personalen jobbar i hemmet de dygn det skulle varit korttids. Denna lösning är högst tillfällig.

Juni:
Strulet med korttids fortsätter, min nässelfeber återkommer med ordentlig kraft och på ett allvarligt sätt, OCH Turbo och Kent gör ett första studiebesök på flygplatsen i Landvetter. Spännande tider!


Efter mitten på månaden börjar Turbo vistas på korttids igen efter fem-sex veckors uppehåll. Vi höll andan... och det hade fungerat hyfsat bra.

Juli:
Första veckoslutet under juli åkte jag och mannen till annan ort för att koppla av och ha fokus på att inte ge upp... 😏 Det blev en katastrofhelg. När jag läser om vad jag skrivit om detta veckoslut så fattar jag inte hur vi klarade denna pärs. Det blev minimalt med sömn, eftersom korttids blev rena katastrofen. Nattliga lotsningar två nätter i rad, var väl mer än man orkade med. Det slutade med att mannen fick ringa högsta chefen för korttids och vid det laget var varken jag eller mannen glada. Lös situationen så vi slipper avbryta vår tripp, var väl uppmaningen från oss. Till slut gick de med på att lösa det så personalen kunde jobba hemma med Turbo resten av veckoslutet. Phu, vilken pärs! Innan lösningen kom, så tog jag inte blicken från min mobil, jag fick hålla koll på den varenda sekund pga det kritiska läget med Turbo - visst låter det avkopplande?!?


Augusti:
Vi börjar månaden med att genomföra en bravad!! Eller... vi och vi... Kent och Turbo står för bravaden. De genomför en första provflygning mellan Landvetter och Arlanda! Mitt mammahjärta höll på att svämma över! 💗 En fantastisk bedrift av dem båda! 💗
Att Turbo klarar detta, är ett resultat av att vi skalade bort allt som påverkade honom negativt under en period.


Denna stockholmsresa innebar en massa trevligheter. Vi umgicks hela familjen, barn med familj, barnbarn, assistent osv. Allt var Turbo-anpassat förstås.




Jag fick också tillfälle att åka en bit och träffa tjejerna i GP-gänget - heeelt underbart!!


I slutet på augusti gjorde jag slag i saken och tog mig en hel veckas time-out från allt. Jag lånade "lillebrors" lägenhet - som snällt flyttade ut för min skull - och jag försökte ta hand om mig på bästa sätt. Det var ett försök att mota bort mina sjukdomar lite, nässelfebern trodde jag i min enfald att jag skulle bli av med då.... Men jag hade, trots nässelfeber, en underbar vecka med många vackra vyer och många fotoupplevelser och lugn omkring mig:



Lånet av lyan blev också upptakten till något helt nytt som ingen av oss kunnat ana, men som inneburit att jag, mannen och "lillebror" blivit ännu mer sammansvetsade under hösten. Och det på ett sätt som ingen av oss kunnat drömma om. Numera gör vi en "resa" tillsammans och går en tuff "match", men vi SKA ta oss igenom "resan" som är låååång, nåt annat finns inte på kartan för någon av oss.


September:
Turbo börjar med lektioner igen. Han är fortfarande inskriven på gymnasiet, men hela förra terminen hade han inte en enda lektion och hamnade mellan stolarna. Nu återupptas det i en lokal som vi tror ska fungera bättre.
Vi byter assistansbolag och lämnar ett mysigt bolag bakom oss. Men vi behöver ett assistansbolag som har mycket kunskap om autism om Turbo ska få det han behöver, därav bytet.
Tyvärr ökar nässelfebern i intensitet för mig och orken försvinner i takt med att nässelfebern ökar. Jag och mannen inser att vi behöver göra något åt min situation, men vad och hur?

Oktober:
I slutet på oktober inleder jag en tillfällig time-out från jobbet på firman. Jag kom att jobba 1,5 dag/vecka fram till nyår, för att komma ikapp mig själv. Tyvärr sammanföll denna ledighet med att jag och "lillebror" kämpar på med vår "resa/match", eftersom det är vi som drar det tyngsta lasset. Den innebar många möten och en del sömnslösa nätter, men bara att kämpa vidare... Men vi får väl se det som att det var tur jag var lite ledig från jobbet iaf... 😌

November:
Det börjar strula rejält med korttids igen. Vardagsdygnen som eg skulle vara på korttids, får jag hämta hem Turbo kl 22 på kvällarna. Detta blir en slitsam period, eftersom jag behöver varva ner den tiden på dygnet och sköta min sömn. I stället fick jag steppa upp och vara alert som assistent från kl 22 och framåt. Ett möte med LSS-handläggaren och chefen för korttids stod på agendan, men hur löser vi situationen?? LSS-handläggaren skriver ett tillfälligt beslut om att de korttidsdygn som ligger på vardagar ska bedrivas hemma, men som assistans i stället för korttids. Klippan på korttids antar erbjudandet att jobba som assistent de dygnen. Turbo märker därmed inte större skillnad än att de är hemma i stället för borta, samma personal jobbar som skulle ha jobbat borta med honom.

Turbo väljer att avsluta sin gymnasiegång. Han ser skolan som ett stort krav, trots att han endast har nån enstaka lektion/vecka. Moget av honom att tänka till och fatta det beslutet iaf!


December:
Kent och Turbo genomförde en till flygtur till Stockholm. Bara det är en bragd! Tillsammans gick vi på Idol-finalen på Globen och ännu en seger var i hamn! Fantastiskt bra jobbat av både Turbo och Kent! 




"Resan" och "matchen" tillsammans med "lillebror" tilltar. Mellan jul och nyår hann vi med två akuta möten även om vi båda var strängt upptagna. En hel del vånda blev det under hösten för oss alla tre innan vi bestämde oss för att göra den här "resan" tillsammans. En hel del tårar har det också blivit, speciellt nu mellan jul och nyår, men vi blir nog starka tillsammans av det här. Och man lär så länge man lever, man lär av allt man får vara med om! Lärdomar som är sååå nyttiga att ha med sig i livet. 


Jag och mannen avslutade året med att åka till Malmö ett par dygn under mellandagarna. Skönt att komma iväg lite och min man han kan han, det lovar jag! Han hade t ex ordnat så vi kom iväg en kväll på en fantastisk matupplevelse på en mycket speciell restaurang (om man nu kallar det så). Maten och drycken var heeeelt enorm och otroligt välkomponerad. På bild här nedan hade vi fått in dovhjort - en av mina fyra rätter!




Jag avslutar denna årskrönika med att skriva: "Jag älskar dig, min kära man!" och tillägnar dig bilden med ett träd fullt av röda hjärtan!!  💗💗💗


Kram till er alla som orkat läsa om min vardag, ända till slutet på detta långa inlägg! 💗

söndag 31 december 2017

Idol-final 2017

Skrivarlusten finns inte just nu, jag har tydligen fokus på annat håll. Men jag måste ändå försöka få ner här lite grand om vår utflykt för ett par veckor sen med Turbo, så det hamnar på rätt år. En utflykt som var heeeelt otrolig, om inte helt omöjlig egentligen. Jag, mannen, Turbo och assistent Kent tog en weekend i Stockholm. Egentligen så gick många saker fel under resans gång, en hel del incidenter blev det. Men med en trygg assistent och en Turbo som fullständigt litar på Kent, så löste allt sig till slut ändå, på ett eller annat sätt. 

Turbo och Kent tog flyget upp till Stockholm. Jag sitter helst inte på samma plan som dem, så jag och mannen tog tåget upp. När killarna skulle checka in på flyget, så upptäckte man att Turbos fidget spinner låg i handbagaget. Inget man får ta med sig på flygplanet förstås - inte med de spetsarna som är riktigt vassa!! 




När de åker fast för en sån här grej, så vill det till att Kent finner sig väl i situationen och att Turbo känner fullständig trygghet med den han har med sig. Fidget spinnern är inget de bara kan kasta (Turbo skulle få spelet då) så den måste förstås tillbaka till bilen. Phu, att hinna det också!! 🏃

Väl ombord så kom de lyckligt iväg och landade i Stockholm efter en stund. Samma kväll skulle vi försöka oss på det omöjliga - att ta med Turbo till globen och se idolfinalen! Jag kan erkänna att jag  var rejält skeptisk till detta från början. I hemlighet fixade jag en back-up-plan så storebror Charlie skulle stanna med Turbo på hotellrummet om det krisade och Turbo backade ur innan vi kom iväg till globen. Men vi kom iväg alla fyra! 

Vi hade platser bokade som var anpassade till Turbos behov, MEN, när vi kommer fram så blir vi stoppade. Det visar sig att avdelningen där vi har fått platser, den avdelningen har man stängt av! Nu kunde vi hamna var som helst, mitt i nån rad el dyl. Vi som hade platser längst fram på sektionen så Turbo inte skulle ha någon framför sig - suck! 

Jag och mannen gick iväg till nån typ av reception för att få andra anpassade platser, medan Kent fick vänta med Turbo i röran. Tur vi är vana att snacka för Turbos skull, så till slut lyckades vi få nya platser utan att ha nån framför oss och heller ingen utanför oss. Det blev kanonplatser! Vi hamnade bakom mixerborden och det blev extra intressant inte minst för Turbo som fick lite teknik att kolla in. 😀




Det se ut som vi sitter på ”plattan”, men vi sitter näst längst ner på läktaren längst bak. Raden längst ner är alltså tom, det går inte att sitta där eftersom mixerborden skymmer sikten helt och hållet. Sååå perfekta platser vi fick till slut, men det var lite svettigt innan allt löste sig. Omändringar och osäkerhet är inget bra läge när man är ute med Turbo. 
Här kommer lite blandade bilder från idol-finalen som vi fick uppleva på plats! 










När finalen väl var slut, så hade vi förberett Turbo på att vi sitter kvar och väntar tills de flesta lämnat globen så slipper vi trängas. Och vår plan gick hur bra som helst. Vi tog oss ut fint och försiktigt bland de sista då allt lugnat sig. 😊

Morgonen därpå får jag sms från Turbo och jag förstår att det är labilt. Kent och Turbo har sovit lite för länge så Turbo hinner inte i ordning innan frukosten stänger på hotellet. Kent rusar ner och jag hjälper honom att rafsa ihop frukost till dem, som de kan äta på rummet. Allt löser sig förstås, men det är små incidenter som lägger sig på hög i Turbo. 

Mitt på dagen hade vi bestämt träff med storebror Charlie och ett av våra barnbarn. Vi käkade på ett lite lugnare ställe i ett litet köpcentrum. 




Allt gick bra, men mot slutet så kom Turbo fram till mig och sa att han ville därifrån direkt. Då blev det för mycket för honom. Fantastiskt bra gjort att han kunde säga ifrån själv, innan det blev utbrott av det. Turbo och Kent tog sig tillbaka med tunnelbana till rummet, sen blev det rumsmys för dem en stund. Jag löste av Kent på em så han och mannen fick lite slappatid för sig själva och jag fick mysa med Turbo. 

När mannen var ute och gick på fm, så stötte han ihop med ett par släktingar som också varit på idolfinalen. Vi bestämde att vi skulle gå ut och käka tillsammans på kvällen. Inget som Turbo följde med på förstås, han behövde lugn och ro så han och Kent var kvar på rummet resten av dagen och kvällen. Jag och mannen fick en trevlig kväll ute. 




Dagen efter var det dags för hemresa. Jag och mannen tog tåget och Kent och Turbo tog flyget igen. Vad tror ni händer denna gången då. Jo, Turbo fastnar i kontrollen där de tar stickprov för drogtest!! Ja, men det är väl lika bra att ta allt på en gång så har vi klarat av det här också. 😜 Med Kent vid sin sida så klarades detta också av. 

Som avslutning på resan, ville Turbo att vi skulle stråla samman på Burger King och äta därinne. Vi ifrågasatte verkligen om han skulle klara det, men han ville att vi gjorde det. Men efter att vi ätit upp så kom det ett utbrott därinne. Inte alltför roligt förstås... Väl hemma så lugnade det ner sig, men helt klart behövde det ut lite saker efter resan som såklart var ansträngande för Turbo. Det blev ju många incidenter under resans gång som skulle lösas och det blev förstås extra orosmoment för Turbo. Men med rätt personer omkring sig så gick det ändå så bra det kan gå. En stor eloge till Kent som orkar med såna här dygn - han är inte direkt utvilad efter dessa dygn! Känselspröten är ju ute hela tiden, aldrig slappna av. 


Jag brukar alltid skriva en årskrönika och lägga ut på nyårsdagen. I år är den inte skriven än, inte ens påbörjad så vi får väl se när den dyker upp. Nu är f ö min time-out-tid från jobbet slut, så vi får väl se hur mycket tid jag kommer att ha framöver att skriva på. Fokus får först och främst läggas på det viktigaste i vardagen. Tiden jag varit från jobbet har varit nyttig för mig...

Kramar ❤️

onsdag 27 december 2017

Lite turbulent

Jag vet snart inte var jag ska börja skriva, men försöker väl få till en liten rapport här idag. Det senaste har det varit lite turbulent och humöret är inte på topp. Dagen i förrgår blev ingen höjdare. Efter att lite snabbt pratat med ”lillebror” på självaste julafton, så insåg vi att vi måste ha ett akutmöte som i förrgår (juldagen). Vi bor inte precis grannar så vi försökte hitta ett öppet ställe nånstans mitt emellan oss och det blev ett så charmigt ställe som McDonald’s. 😉 Vi hade bara en kort stund på oss för ingen av oss hade tid med detta egentligen. Ett stressat och pressat ämne avhandlade vi och sen var nog ingen av oss på topp... Men vi gjorde ändå det bästa av situationen och ett nytt möte lär det bli rätt snart. 




När jag kom hem sa jag till mannen att jag var rädd för att jag inte skulle vara världens bästa assistent till Turbo, eftersom jag inte var på topp. Man måste alltid vara på topp när man är i närheten av honom, annars kan man lätt trigga till utbrott. Och utbrott är det sista man vill lotsa någon igenom när man själv inte är alert. 

Timmarna gick och jag gjorde det jag måste, men mitt i natten kom det ändå ett utbrott från Turbos sida. 😕 Jag försökte vara lite pedagog och gick igenom schemat för de närmaste dygnen. De ser lite annorlunda ut mot de brukar vara, och då var det någon detalj som inte alls föll Turbo i smaken. Men med extra helgdagar och mellandagar och allt vad det kan vara, så är det ofrånkomligt att det blir lite annorlunda. Jag bet ihop och sopade upp spillrorna sen. Jag kom i säng kl 01:00. Sov tre timmar, sen blev jag väckt av Turbo! Efter den där dagen ville jag sova, men inte! Efter det där scenariot blev det kanske en timmes sömn för mig. Gäsp!! 💤💤

Vi har ju en specialare just nu. Eftersom det strular på korttids med sovtider och vakentider och personalens arbetstid, så har LSS-handläggaren gjort ett tillfälligt beslut. De korttidsdygn som ligger på vardagar är omgjorda till assistanstid och sker alltså på hemmaplan. Vår klippa till personalkille på korttids har sagt ja till att ta dessa dygn hemma. Vi får se vad som händer i förlängningen, men helt klart så behöver vi avlastningen... 

Kram på er alla ❤️

onsdag 20 december 2017

ALLT och lite till

Vad dagarna springer iväg här... Jag skulle för länge sen ha rapporterat om förrförra helgen som blev väldigt speciell med Turbo. Men det har inte varit läge för mig att få ro och skriva än. Och denna veckan.... mannen tycker att jag pressar in ALLT och lite till nu under min sista time-out-vecka från jobbet. 
Igår var jag för tredje gången på massage för min onda nacke och axlar. Massören har fått en pansarquinna att mjuka upp. 😂 Men de ska inte alltid ha det så lätt. 😉 


Idag har jag varit på en helt annan slag av behandling, så just nu mår jag inte alls bra. En sån VIDRIG SMÄRTA under behandlingen... 😵 Hon som utförde behandlingen på mig, berättade att hon väntar på att få bli sövd för att genomgå detta - hon fixar inte smärtan! Tack för den upplysningen, jätteuppmuntrande att få höra detta precis innan jag ska plågas. 😉 Yr och illamående är jag just nu, eftersom kroppen är rejält chockad. Men det går över och jag kommer att skratta åt detta om ett tag, det vet jag. 😜🙃




Men jag lever faktiskt på den underbara stund jag fick med kameran igår när jag var på väg hem från massören. Det var inte meningen från början, men jag fick för mig när jag åkte hemåt att jag inte skulle köra motorvägen utan köra småvägar en bit. Hittade en sjö som såg intressant ut och där nånstans efter skogsvägen, hittade jag ett övergivet hus på en kulle. Ett helt fantastiskt läge! Tyvärr var huset bortom all räddning, men tomten köper jag gärna och bygger ett litet charmigt hus på! Jag blev helt kär! 💕 Jag tog en print screen på kartan i mobilen så jag ska kunna hitta tillbaka igen. För som vanligt när jag åker med kameran i högsta hugg så vet jag aldrig vart jag är när jag kört en bit in i vildmarkerna. 😂
(Och nej, jag har inte varit in i huset! Bilden på köket är taget genom fönstret som inte hade någon ruta kvar.) 
Detta blev en kort och snabb fototur, men oj så härlig och faktiskt hjärnrensande också. 

Kram på er ❤️

fredag 8 december 2017

Spänningar...

En liten och snabb sammanfattning av den senaste veckan, får det bli nu. 
Helgen som gick var härlig. Vi hade t o m tillfälle att gå bort till goa vänner. Vi har försökt länge att få tiden att klaffa, men inte förrän nu funkade det för oss. Turbo var på korttids i helgen och det är ju endast då som vi kan komma bort på det här sättet. 




Sen har veckan rullat på. Den där bjudningen var så skön att komma iväg på - både allvar och även skratt så magmusklerna var helt körda efteråt. 😀 Det där lever vi länge på! 
I veckan var det dags igen för nattligt utbrott för Turbos del. Det var mitt i natten och jag hade sovit en liten stund. Jag flyger upp ur sängen och rusar ner till honom i en väldig fart. Yrvaken försöker jag lugna Turbo och sen är det bara att sopa upp spillrorna som blivit. Sen är det inte bara att gå och lägga sig och somna om snabbt - jag måste se till att Turbo har landat ordentligt först och sen tar det sin lilla tid för mig att komma ner i varv också. Den natten blev ganska förstörd... och dan efter fick vår fantastiska, men strängt upptagna elektriker komma och fixa uttaget så vi fick tillbaka internet som är så viktigt i vårt hus. Kontakter och uttag hade fått sig en rejäl omgång på natten! 😕




Till på köpet mådde jag inte så bra. Hade ont i nacke och axlar efter en oro som satt sig rejält där. Sånt brukar gå över av sig självt, men inte denna gången. Tack vare den kommande helgens bravader, så kände jag att jag behövde åtgärda det onda. Tack vare ”lillebror” så hamnade jag hos en massör som skulle vara väldigt duktig. Och det var hon också, men min nacke, axlar och rygg var nog spänd i överkant så det var inte en dag för tidigt att hamna där. 
Jag var så exalterad över mötet med massören och nån mer där, så jag missade totalt att fota. Då förstår ni hur uppslukad jag är över situationen, när jag glömmer kameran! Masserad blev jag, men det behövs fler gånger innan jag är bra kan jag säga. Bättre är det allt, men långt ifrån bra. 




Mitt i allt så strular korttids fortfarande. Vi trodde att den provisoriska lösningen skulle vara igång fr o m denna veckan men det återstår lite formalia. Därför behövde jag hämta hem Turbo i onsdags kväll från korttids. Halvdöd satt jag i bilen och väntade sent på kvällen innan de kom ut och vi kunde åka hem och fortsätta med kvällsproceduren. Slitsamt faktiskt! 

Problematiken bottnar i att Turbo inte kommer i säng i tid på kvällarna (vilken tonåring gör det?) och personalen har vakentid till kl 00:00. Sista ordet är fortfarande inte sagt i ärendet, så vi får se hur det slutar. Jag och mannen behöver avlastningen och Turbo behöver miljöombytet. 

Nu väntar nya spännande äventyr idag! Oj, oj! 
Kram på er! ❤️